HemsidaWhyte Seeds "Slow Motions" EP
2003 (Stockholm Records)
Det fanns säkert flera anledningar till att bygga slott och fästningar på högt belägna platser. En kanske var att det såg maffigt ut – tänk er nittio rum och kök på stans högsta kulle. Naturligtvis var också utsikten därifrån magnifik. När så herrn och frun i huset traskade iväg till spegelsalen för att serveras frukost kunde de beskåda halva sitt rike. Men den främsta anledningen måste ändå ha varit att försvåra för fienden. Ingen kunde närma sej byggnaden obemärkt. Tänk er den känsla av oövervinnelighet som infinner sej då – en potenshöjare om något.
Själv föddes jag påtagligt okunglig, men får de här känslorna när jag lyssnar på Whyte Seeds istället. De här fyra låtarna är så otroligt bra att jag känner mej helt oövervinnelig när jag lyssnar på dom. Det är precis samma effekt som jag fick av deras gamla demohit "Lost my love": jag vill bara ställa mej upp och skrika och sjunga och dansa – och det gör jag också, oftast.
Det handlar om klassisk melodiös garagerock, men Whyte Seeds gör det så mycket bättre än alla andra band som försöker sej på genren just nu. Sången är kanske det bästa av allt. Axel Robachs raspiga röst med mycket dist passar så perfekt ihop med burkljudet. Det låter som det skulle vara inspelat i en konservburk och jag älskar det. Tyvärr kan jag inte älska det förbehållslöst för det är lite gitarrgnissel och nåra såna där skitnödiga gitarrsolon med, ni vet sånt som Stones och andra gamla rockrävar envisas med.
Visst, det låter en hel del Stooges här och var. Men Whyte Seeds försöker inte låta så lika sina förebilder som möjligt, istället hämtar de inspiration och gör det från de största. Jag tycker att de har hittat sitt eget lilla hörn i musikhistorien; de förvaltar stolt en tradition av kickass-rocknroll men gör det ändå till sitt eget. Och framförallt får de det att svänga. Min goda vän och kollega Britta brukar prata om rockband som förväxlar sväng med snabbhet. De vill så förtvivlat gärna att det ska svänga så de spelar så snabbt som möjligt. Och jag tycker att det är precis det här som skiljer Whyte Seeds från alla mediokra rockband man hör lite varstans. De gör nämligen inte det misstaget.
Whyte Seeds är fem unga killar från Göteborg som den senaste tiden har byggt ett mindre berg av alla mina andra skivor och toppat med en Marstrandslik fästning högst upp. Där försvarar de sin position som "Sveriges bästa rockband i Marias värld just nu" och knuffar ner alla andra som försöker ta sej upp. Jag har flyttat in med Whyte Seeds häruppe och jag kommer stanna så länge vi känner oss oövervinneliga. Eller tills nån annan intar fästningen. Fast det lär nog dröja. Åtminstone tills debutskivan kommer, då sker det riktiga mästerprovet. Men vi ger oss inte utan strid.
Maria Nilsson
Denna text är även publicerad i Stardust #99, juli 2003.