Hemsida
Sigur Rós "Ágaetis byrjun"
1999 (isländskt skivbolag) / 2000 (Fat Cat Records)
10/10
Jag tror starkt på att Gud skapade Sigur Rós för att de skulle skapa Musik. Det här är det vackraste som någonsin smekt min stigbygel. Det är som om de visste om att jag hade en svaghet för stråkar och utnyttjade det till max. Det kan ju vara så att de läst min dagbok och vetat hur de skulle få mig på fall. Kanske skulle det kunna vara så att det är de som styr mina drömmmar så att jag hädanefter inte drömmer om annat än karga landskap med vattenfall.
Sigur Rós är magiska. Det inledande titellösa spåret ger oss en försmak på vad som komma skall. En stilla sång med ett smått baklängeseko. En vind sveper förbi. Just när bäcken sinat, börjar xylofonen klinga. Albumets andra spår "Svefn-g-englar" är som en vaggvisa för vattnet. "Hjartad hamast" är dock motsatsen. Växter dör i närhet av Jón
Ett piano återuppstår långsamt i "Vidrar vel till loftárása". Birgisson tar sina första andetag på nytt, medan jag börjar tappa andan. Jag hamnar plötsligt på en flygplats, mitt i flygbanan och hinner inte rädda mig från det flygplan som kör över mig. Och det ljudet... är så vackert att mina kinder blir tårdränkta. Allt snurrar och jag faller. Och jag förstår inte, jag förstår bara inte hur musiken kan fortsätta in i "Ágeatis byrjun" som om ingenting hade hänt. Hur kan flöjten spela så glädjerikt, hur kan kören sjunga så bekymmersfritt när jag ligger avsvimmad på botten? Men när orkestern drar i väg som vore det självaste Beethoven som satt vid pianot är det lika bra att följa med. Följa med, bäras upp, svingas vidare.
När instrumenten har tystats i det sista spåret (även det titellöst) finns bara ett ord för att beskriva, förklara, klargöra det hela; MAKALÖST. Det blir inte bättre än så här. Jag kan dö nu. Det bästa av allt är att detta är den musik jag kommer höra när jag kommer till himlen.