Stardust Fanzine

Monotona gitarrer med få undantag
Penniless "Anola"
2001 (A West Side Fabrication)

5/10
Tänk er en polsk film med en allvarlig men ändå dramatisk inledningsscen. Det första man får se är ett gammalt ljusbeigt höghus som ska rivas. Härnäst kommer en närbild på korparna som sitter i de tomma svarta hålen där fönster en gång satt. De lägger försiktigt huvudet på sned när en maffig bulldozer rullar upp för kullen. De lutar tillbaka huvudet åt andra hållet och plirar med ögonen när en ännu större maskin närmar sej dem. Den ännu större maskinen har en sån där slägga som hänger i luften och svingar fram och tillbaka och strax därpå svingar mot det vittrade husets fasad. Betongflisorna yr i luften och genom dammet kan man urskilja hur korparna flaxar iväg mot en säkrare sittplats. Tänk er låten som hörs i filmen då. Det skulle mycket väl kunna vara "Black Crows" med Penniless. Den är tajt och svänger på ett sätt som tunga instrumentala rockband ofta gör.

Penniless är ett finskt band som är signade på Umeå-bolaget A West Side Fabrication. Dom spelar energisk rock av den sorten där det hellre förekommer skrängitarrer än gungande melodier, men ibland kombineras de tu. Som i första låten ”Black Crowes”. Tyvärr blir det inte riktigt lika bra på resten av skivan. Sen följer istället några låtar som låter likadana och är alldeles för långa allihop. Mot slutet av varje låt upprepar de samma sak om och om igen, och jag sträcker mej varje gång mot snabbspolningsknappen. Det är bara en massa monotona gitarrer. Om jag är nödd och tvungen att beskriva det skulle jag säja att det låter lite som om Wannadies skulle göra covers av Metallicas ”Reload”-låtar. Bra blir det inte igen förrän i sjätte och sjunde låten, ”Imbecile” där Wannadies istället gör en Placebo-cover, respektive "My points", en britpopaktig låt med lugna gitarrer, som kandiderar till titeln Skivans bästa spår.

Jag har gjort en del mindre fördelaktiga jämförelser nu, men låt inte det avskräcka er från att kolla upp Penniless, ni kanske har andra referenser än jag. Dessutom kommer de trots allt från Finland, vilket måste ses som ett ganska stort handikapp i sammanhanget. Missförstå mej inte, jag älskar Finland och är själv halvfinsk, men nån vidare tradition av rockmusik har dom inte. Och om jag nu ska avsluta med en diplomatisk mening vilket jag gärna vill eftersom ”My Points” och ”Black Crows” var så bra, så kommer den här: jag tror att Penniless är kapabla till mer än det här.

Maria Nilsson