Parker LewisParker Lewis + The Whitest Boy Alive
Pang Musik!, Kalmar Nation, Uppsala 13 september 2006
Parker Lewis 6/10
Minnen: Den gamla goda high school-serien från det allt för nära 90-talet. Skjortpojken Parker Lewis, som hittade på hyss med sina två polare, som jag har glömt namnet på, i skolan. ”Synchronize watches!” Deras rektor Miss Musso hade upptuperat hår och alltid en sur min och var ständigt på sin vakt för att hitta det minsta fel på eleverna.
Då var då, och nu är nu. Jag tycker det är roligt att Parker Lewis (Emil)som spelade på Kalmars har tagit namn efter en av mina gamla favoritserier. Blir nästan som att han håller Parkerpojken vid liv. Och han framför sitt set med charm och glädje! Konsertvännerna i mitt sällskap tyckte verkligen inte likadant. De skrek att de var kassa och att det lät skit och betedde sig minst sagt oförskämt. Visst, Parker Lewis var rätt långt ifrån världens bästa artist, men han hade känsla! Glädje! Ibland kan man bli glad bara för att det finns glädje i framförandet.
Inte helt ren sång och inte helt originellt musikkoncept. Påminde mycket om The Tough Alliance, The Radio Dept. och The Embassy – backtrack och unga killar (i det här fallet dock en) som vill göra musik för söta och snygga popmänniskor. Avslutar gör de med att spela Bruce Springsteens ”Hungry Heart” som hej-och-tack-för-oss-och-här-kommer-en-låt-vi-tokgillar. Kan det bli mer grabbigt..?
Parker Lewis låter betydligt bättre i inspelad och fixad form. Lyssna på ”Carousel” och ”Wasting Time”.
PS. Jag vet i och för sig inte om det var dj:n som valde att spela just Bruce låt, eller om det var de som hade bett om det. De stannade i alla fall upp lite när låten kom igång och passade på att sjunga med.
Fotnot: ändrat lite i texten (från "bandet" till "han" på vissa ställen t.ex.), då det kom till min kännedom att Parker Lewis inte är ett band utan en person vid namn Emil. (Julie Rocco, 061102)
The Whitest Boy Alive 10/10
Packat. Varmt. Svettigt. Förväntansfullt.
Nästan direkt efter att förbandet har gått av börjar det samlas folk runt scenen. Några kanske passar på att hämta lite välbehövlig luft, för det är bara början till den värme som komma skall. ”Heut ist mein tag” med Blümchen spelas och folk går lite överraskande igång på det! Haha. Redan nostalgi antar jag.
Om det inte var saunavarmt innan, stiger temperaturen och stämningen minst hundra grader när The Whitest Boy Alive äntligen går på den lilla scenen och trängs med instrumenten. Efter att ha sett bandet på årets Emmabodafestival är det som att ha varit på värsta arenarockkonserten jämfört med skolådekonserten på Kalmar nation. The Whitest Boy Alive är ett dansband, med betydelsen dans som att de spelar dansmusik, eller snarare gungmusik. Och band – för att det spelar just på vanliga instrument. De skulle lika gärna kunnat varit fyra män och fyra laptops, men så är det inte den här gången. Väldigt skönt faktiskt.
Det blir lite som en enda stor jamsession. Och de passar på att smyga in gamla danshitar (som om inte Blümchens låt skulle vara nog) som Snaps ”The power”, som börjar långsamt och slutar i snabbare och snabbare tempo, och ”Show me love” med Robin S. Men nej, Erlend Øye sjunger inte hela texten utan bara slagorden i refrängerna. Det blir bäst så. Det kunde alla sjunga med i också.
En bit in i spelning noterar bandet också hettan och Erlend Øye säger något som låter antingen som ”sagovarmt” alternativt ”saddovarmt”. Keyboardisten tar fram en öppnad och odrucken ölflaska och börjar slå på den med en trumstock han fick av trummisen. Skummet är ett fakta av trummandet och rinner ner på klaviaturen. Inte blir han upprörd utav det utan torkar obekymrat med en handduk och fortsätter att slå på flaskan. Samtidigt spelas och sjungs det på en annan cover. Den här gången överraskande nog Pharells ”Beautiful”! Svängigt som bara den! I samma veva säger Erlend Øye något svårttolkat igen (ja, jag förstår norska vanligtvis), som låter som ”jag vill inte stansa!”. Om han egentligen menade dansa, så vill jag mena att det ville och gjorde vi i publiken. Om han egentligen menade stanna, så vill jag mena att det ville vi också. Som bonus fick Uppsalapubliken bättre betyg än Lund, där de hade spelat innan. Lund – Uppsala, 0–1! Tusen takk och vielen Dank!
Så jävla bra.
Och det är inte ofta, nuförtiden, som jag uttrycker mig på det viset.
Julie Rocco
2006 09 21