Silence records
Mattias Hellberg - S/T
2004 (Silence Records)
5/10
Mattias Hellberg har liksom alltid blivit över. Först när Nymphet Noodlers blev Soundtrack of Our Lives och The Jan Martens Frustration. Sen när Martin Hederos lämnade M. Hederos & M. Hellberg för Soundtrack of Our Lives. Men karln är ju begåvad med en smärtfylld raspröst och låtskrivartalang, så varför skulle han inte kunna sätta sej ner och göra ett soloalbum? Välja sina medmusiker och lämna istället för att bli lämnad? Det är precis det han har gjort.
Problemet är att det inte blir lika bra. Soloalbumet är något gladare och mer fartfyllt än de intima, försiktiga begravningsstunder som Hederos & Hellberg har bjudit på. Kvar finns Mattias Hellbergs otroligt känslosamma röst och förmågan att beröra med små medel. Men här finns även nytillkomna elgitarrer med Diamond Dogs-vibbar och andra extra effekter från kompbandet The Healing Hand. Trams som inte behövs. Hederos & Hellbergs unika kvalité var att beröra med blott den heliga treenigheten plågad röst, piano och munspel.
Visst, det är bland det bättre man kan höra i karlar–med–gitarr–genren. Och albumet har pärlor som O brother where art thou–doftande ”A small amount of confusion”, småblippiga ”Could have reached for you” och inte minst hiten ”Walking Restless” - catchy och upptempo (nåja, i sammanhanget). Samtliga ljudmässigt mittemellan begravningslåtarna och elgitarrsolona – inte ettans växel och inte heller fyran, snarare trean. Och samtliga tydliga tecken på att Mattias Hellbergs soloalbum har ett existensberättigande bland alla andra projekt han är inblandad i.
Men hur skönt det än är med lite variation och extra instrument ibland så tycker jag i slutändan bäst om dom mer avskalade och lessna låtarna, som ”Power failure”. Förutsägbart kanske, men det är nog så att Mattias Hellberg, precis som polaren Ryan Adams, är bäst när han är kvarglömd, ensam och eländig.
Maria Nilsson