Labrador
The Legends "Public Radio"
2005 (Labrador/EMI)
3/10
Alltid när ett band eller en artist ska släppa en uppföljare - oavsett om det är den andra eller femtonde plattan - så är det ofta så att artisten antingen utvecklats (eller inte) eller invecklats (eller inte). Men det är sällan man stöter på det faktumet att artisten har avvecklats.
Men just så verkar fallet vara när The Legends, som nu bara består av Johan Angergård, släpper sitt andra album ”Public Radio”. The Legends bestod förut av nio personer och deras debut var en samling ganska harmlösa men charmiga poplåtar helt i stil med det mesta som släpps på det förtjusande lilla bolaget Labrador (som för övrigt sköts av just Johan).
Men nu står alltså Johan själv för skrivandet, framförandet, producerandet och inspelandet av det som utgör ”Public Radio”. Intrycket man får av den här uppföljaren är att Johan kanske behövt bollplanket från de andra som inte längre är med. Han skulle ha behövt någon som sagt att ”Det kanske inte är så lyckat att använda samma unkna gitarreffekt hela skivan igenom” eller ”Det där omslaget till skivan var kanske inte så där jättesnyggt” och, kanske, ”Du borde kanske välja en annan pressbild än den där du står och fixar slipsen med porrmustaschen”.
Men vem skulle ha sagt det till stackars Johan? Han är ju sin egen boss både för bandet och för skivbolaget. Och just det känns som den största anledningen till att det här släppts igenom och inte fått åka tillbaks till ritbordet. För det här är verkligen en skiva som är helt i avsaknad av de melodier som, kanske inte gjorde förra skivan på något sätt viktig eller överdrivet bra, men gav den något sorts existensberättigande. Melodierna verkar han ha, precis som med personbeståndet i bandet, avvecklat.
Visst, ibland skiner någon enstaka melodi fram, som till exempel i andraspåret ”Hide Away”. Men det enda som verkar ha varit av prioritet den här gången är att bygga upp ett gigantiskt luftslott av trötta The Cure-basgångar, fluffiga syntar och, ovanpå detta, Johans enerverande sömniga röst. Det är en ljudbild som redan vid den första genomlyssningen ger en mycket, mycket obehagliga känslor.
Johan borde ha engagerat sig mer i att skriva enkla och raka poplåtar istället för att skapa en kall och pretentiös produktion som inte gör någon lycklig. Eller kanske borde han bara koncentrera sig på att vara skivbolagsboss och tjata på Radio Dept att släppa den där jävla uppföljaren någon gång. Så länge han bara inte får för sig att producera det.
Johanni Sandén
2005 10 05