Stardust Fanzine

Elva små personliga brev...eller?
Jesse Malin "The fine art of self destruction"
2002 (MNW)

Om jag hade haft mer erfarenhet av Bruce Springsteen än det lilla jag hört (förutom ”Born in the USA” då, som för övrigt är en brutalt dålig låt), så hade jag kanske vågat nämna honom som en jämförelse till Jesse Malin. Eller så hade jag vetat att Bruce inte alls låter såhär och då hade jag ju klart inte nämnt honom heller. Det är bara så att när jag, några gånger, har lyssnat på pappas ”The Rising” i bilen så har jag fått Jesse-vibbar vare sig det ”stämmer” eller inte. Och oavsett andra rockgubbar så passar ”The fine art of self destruction” min musiksmak som en kudde passar ett örngott ungefär. Det är som att vi är gjorda för varandra även om det kan bli lite som saknas i hörnorna ibland.

En väldigt skön sak med Jesses musik är hans röst och dialekt. Han uttalar sina A sådär jättepersonligt. Lite som det ljudet läkare säger till oss att göra när vi räcker ut tungan. Dock tycker jag inte att rösten får tillräckligt mycket utrymme alltid och det är inte förrän i sista låten, vackra ”X-mas”, som man får höra sårbarheten i den fullt ut.

Det som i min värld gör ”The fine art of self destruction” så bra är att jag misstänker att de flesta låtarna är självupplevda. Det känns som att man får lära känna honom på ett speciellt sätt under de elva låtarna som utgör skivan. Jag vågar påstå att han en gång var taskig mot sin flickvän (som kan ha gillat Tom Waits, Kinks och Kerouac), hon grät och lämnade honom precis innan jul, han hade inga pengar och hon flyttade till Brooklyn. Jag tror också att hans föräldrar skildes när han var liten, hans mamma (som gillade Frank Sinatra) jobbade väldigt mycket, Jesse och hans syster (som gillade John Travolta) fick tidigt lära sig att ta hand om sig själva, Jesse började lyssna på punkrock, smög in på nattklubbar (eventuellt med en kompis som hette Holly) och har sen dess hängt ganska mycket i New Yorks underjord. Man kan också säga att T.F.A.O.S.D. (snygg förkortning) är en utvärdering av Jesses liv fram tills nu. Som små brev till alla som en gång betytt något för honom. Nu må det vara så att jag anar helt fel och bara överdriver temat på skivan i mitt huvud för att romantisera Jesse Malins textförfattande, men det är ju upp till var och en att avgöra.

Vad jag saknar allra mest på det här stämningsfulla albumet är en ”Det-här-måste-vara-världens-vackraste-låt”-låt. Nån ”Come pick me up”-sak som man kan ägna resten av livet åt att älska som sin bästa vän. Närmst kommer den klart gråtmilda ”X-mas” med de gulliga bjällrorna i bakgrunden samt raderna ”I made my baby cry. And I made her say goodbye”, ”I tried to hide my face. I tried to stop my eyes” och ”…but I miss you all too much”.

Slutligen tvivlar jag på om det kan finnas ett mycket bättre sätt att avsluta en skiva än med bjällror som sakta försvinner längre och längre bort.

Emma Andersson