IreneIrene + Loney, Dear
Pang Musik!, Kalmar Nation, Uppsala 28 april 2006
Irene 5/10
Göteborgs blandning av Beach Boys och Polyphonic Spree har pallrat sej till östkusten för att värma oss med surfpop och texter om sommardagar. Det tackar vi för. Särskilt när våren verkar ha glömt att köpa sin returbiljett efter vintern.
Bitvis känns det dock lite för mycket som en rolig grej, en gimmick. Som om de gått in på Buttericks och köpt ett kit med surfpop, mellansnack om räkfrossa och det dåliga svenska vädret samt varsitt alias för alla bandmedlemmar. Låtarna är också alldeles för likriktade och flyter ihop i varandra.
Undantaget är hiten "Baby I love your way", där de åtta personerna på scen med hjälp av ljuv körsång, koskälla, trumpet och handklapp skapar ett härligt 60–talssväng och för ett ögonblick känns det som högsommar och ett dopp i Fyrisån verkar lockande.
Doppet får dock vänta tills forsränningen på Valborg. För vi måste ju stanna och se Loney, Dear.
Loney, Dear 8/10
Min dagliga dos av göteborgsk klämkäckhet fylls rätt snabbt och det är skönt att Loney, Dear inte alls är lagda åt det hållet. Deras mellansnack innehåller istället saker som ”tack för att vi fick sjunga för er” och musiken är sorgset vacker pop med tid för eftertanke, lite som Coldplay kanske hade låtit om dom varit bra.
Emil Svanängen har med sej fyra musiker i sitt band och det är flera saker som överraskar mej glatt med Loney, Dear live jämfört med på skiva. Framförallt får låtarna mer dynamik. Keyboarden får mer utrymme och melodierna kommer fram mer, som en sås som reducerats och lämnat kvar det bästa. Det känns också som det är mindre falsett och mer skrikande. Jag gillar det, det lägger till en extra dimension av desperation.
Och låtarna får en extra tyngd, särskilt i ”Carrying a stone” och ”The city, the airport”, som av publikresponsen att döma verkar vara deras största hit. ”I fought the battle of Trinidad and Tobago” som aldrig får chansen att blomma ut på skiva, börjar försiktigt med bara Emil Svanängen, efterhand fyller de andra på och låten växer sej stor och magnifik.
Extranumren inleds med en kort, halvdan version av ”I will call you lover again” med Emil vid keyboarden och lite lätt komp. Jag hade hellre sett den i en magnifik fullbandsversion men en liten version är bättre än ingen version alls, särskilt när vi pratar om bandets i särklass bästa låt. (Okej, jag erkänner. Jag fick syn på Emil innan spelningen och önskade den låten. Han sa att dom inte övat in den och kunde inte lova något. Så jag är tacksam att jag alls fick höra den. Fantastisk låt! Ni måste lyssna på den.)
Till sist måste jag bara tillägga hur roligt det är när klubbarrangörerna står framme vid scenkanten och är bland dom som dansar och sjunger mest av alla och man förstår direkt varför de har en klubb. Mer sånt!