EP's Trailer Park "L'espirit d'escalier"
2003 (Rollercoaster)
Men vänta nu… Var är det jag har hört den här rösten? Jag känner igen det här! Det var ungefär så jag reagerade första gången jag lyssnade på skivan med den, för mig helt kryptiska, franska titeln. Jag gissar på att det kanske kan betyda något med själens flykt… Men egentligen har jag ingen aning alls. EP's Trailer Park är i alla fall ett enmansband och L'espirit d'escalier är den andra och senaste skivan i ordningen. EP står för Eric Palmqwist och resten kan kanske vara hans egen lilla husvagnspark någonstans i landet Sverige.
Jag har inte hört hans förra skiva och har därför inget att jämföra med förutom det jag hört på den här skivan. Men för att beskriva musiken på något sätt, för det finns väl ett antal, tycker jag att det är en skiva att göra någonting till. Inte direkt att ha som bakgrundsmusik, för man ska ändå lyssna och ta till sig den även om man pysslar med annat under tiden. Det finns risk att man tröttnar på skivan lättar och fortare. Jag tycker att det är intressant och trevligt med skivor som man efter nästan varje lyssning hör något man inte hört eller lagt märke till förut.
Skivan har inte riktigt fått mycket stereo play (jmf radions air play) hos mig, men det är ändå inte något musik jag helt tar avstånd ifrån. Det är ju pop. Det finns ju popsång, gitarrer, bas, trummor och ibland något dragspel som hälsar på men annars låter det ganska vanligt. Antingen borde jag låta den ligga orörd ett tag eller verkligen lyssna på texterna och inte låta mig luras av något annat. Jag har läst en fempoängare i filmmusik på högskolan den här våren och vet att musiken i långfilmer (framför allt Hollywood-filmer) är där för att manipulera men även för att förstärka och förmedla känslor.
Det känns som jag vill att de ska vara bättre. Men jag kan i alla fall nämna en låt som höjer skivan en bit upp, i himlen eller i min skivsamling, och det är "Shanky Blues", vilken är gladare och svängigare än vad titeln kanske kan associera till. De övriga är klädda i ungefär i samma kostym.
Och ja just det - för någon månad sen läste jag i en svensk gratismusiktidning var Eric Palmqwist hade sitt "ursprung". Det var i bandet Monostar, som jag för övrigt lade märke till med låtarna "Jee Is A Loser" och "Racerboy", vilka är ett par härliga popdängor enligt mig.
Julie Rocco
Denna text är även publicerad i Stardust #99, juli 2003.