Hemsida
För mycket är inte alltid bättre
Diamond Dogs "Too much is always better than not enough"
2002 (Feedback Boogie Records)
5/10
Diamond Dogs är nåt sorts superband inom svensk wannabe-gubbrock. Bobba Fett från Hellacopters och Mattias Hellberg spelar gitarr, och resten av medlemmarna verkar vara såna där som är inblandade i de flesta svenska medelåldersrock-projekt och har så varit de senaste femton åren. Missförstå mig inte, jag har (till skillnad från diverse unga kaxiga herrar från Borlänge) inget emot alla som är över tjugofem och sysslar med musik. Men jag förväntar mig lite mer av de som har goda referenser och arbetslivserfarenhet, än av en bunt gröngölingar. Det här är dessutom Diamond Dogs andra fullängdsskiva.
Första låten har viss hitpotential och jag sjunger gärna med i refrängen. Det låter ganska mycket som nån slags sydstatsboogierock, inte helt olik den som bitvis finns på Primal Screams "Give out but don't give up". Även om det naturligtvis inte är vad de här grabbarna är influerade av. Deras vinylsamlingar består nog snarare av en massa tidiga rock- och bluesfarbröder som inte jag känner till.
Faktum är att de har starka refränger i nästan varje låt. Men den resterande delen av låtarna är alltför lika varandra. Det är som en enda sörja, med det stående inslaget av Sulos tröttsamt skrikande röst. Och då hjälper det inte ens att Mattias Hellberg är med och sjunger på nåt hörn ibland. Mitt i skivan erbjuds vi dock en liten paus från den gapiga sången – om vi började resan i New York har vi nu hunnit till New Orleans, där vi stannar vid en rastplats ett tag. Fjärde låten, "Somebody elses lord" är nämligen en vacker låt i lite lugnare tempo, och femte låten, "This one's for my lady" har ett sorts mellantempo.
Så visst finns det tre låtar som sticker ut, men tre grymma låtar gör en EP, inte en fullängdsskiva. Man kan väl säga att de i alla fall lever upp till skivtiteln, men jag hade hellre sett kvalitet framför kvantitet. Lite mer nyanser i musiken istället för att hela tiden fläska på med de fetaste rockriffen de kunde hitta. Och vid sista låten känns det som vi är tillbaka i New York igen, som om New Orleans-utflykten bara var en dagdröm, och att vi inte har tagit oss nånstans utan slutar på samma fläck där vi började.
