Hemsida
Okonstlad rock som imponerar måttligt
The Curtains - S/T
(demo)
6/10
Kanske är det jag som romantiserar landsbygden, men det känns som The Curtains inte blivit stockholmiserade (=förstörda av trendängslighet) därför att postadressen ALFTA står i versaler på omslaget. Det känns som de fyra killarna i The Curtains sitter i sin replokal och lyssnar på vinylskivor med sjuttiotalsrock för att få inspiration. Ibland kopplar de av med några burkar Norrlands Guld och lite pilkastning på det där numret av Nöjesguiden de tog när de var till stan för ett par månader sen. Ja, jag har varit i Alfta, jag vet att det ligger i Hälsingland, och jag vet att Sveriges mittpunkt finns i höjd med Sundsvall, en gång var jag i Sundsvall också, men det är den här sköna ”vi skiter i Stockholm”-mentaliteten jag syftar på.
För det är sannerligen inte några flirtar med punkfunk eller annat modernt bjäfs i den rock som The Curtains spelar. De kör på sin lite klassiska rockstil och det är befriande att höra. Om än inte särskilt exalterande. Det första som slår mej är vilket stort utrymme basen får. Det är en tung, högt mixad basslinga som redan från de första sekunderna ställer skåpet där det ska stå: i en rocktradition nedärvd sen generationer tillbaka.
Det kanske främst är sångarens mörka röst som gör att jag accossierar till norska Madrugada, men de har även en del gemensamt i tyngden i den rockmusik de spelar. The Curtains har dock inte de oemotståndliga melodislingor som Madrugada skämt bort oss med, och låtarna känns efter några gånger ganska upprepande, istället för att växa sej stora på det sätt Madrugada ofta lyckas med.
Första spåret är klart bäst, det andra lite sämre, och det tredje innehåller en ganska likriktad rock med otäcka elgitarrsolon som det redan finns alldeles för mycket av här i världen. Men faktum kvarstår: det första spåret, ”Anything but love”, har en oemotståndlig gitarrslinga, nästan i Madrugada-klass, så jag hoppas att The Curtains fortsätter i den stilen.
