Fansajt?Bright Eyes "There's no beginning to the story" EP
2002 (Saddle Creek)
8/10
Det första jag gjorde när jag kom ut ur affären med min nyinköpta Bright Eyes-EP var att slita ut sleeven och sätta mej på närmsta bänk för att läsa. För med Bright Eyes låtar så är texterna lika viktiga om inte viktigare än musiken. Conor Oberst har hittat en väldigt personlig stil att skriva texter och det är brilliant från början till slut.
Och jag tycker mej märka en ljusning i stämningen som vilar i texterna. Allting är inte nattsvart längre som i ”Fevers and Mirrors”. En mindre desperat och mer hoppfull Conor. Missförstå mej inte, det mörka och deprimerade är minst lika bra men det känns som han börjar ändra riktning. I Sonic från i höstas säger han att han mår mycket bättre nu än vid förra inspelningen och det märks.
På musiken också. Det är mycket fartfylldare och lättare och musikerna trängs, orglar, tromboner, mandolin, banjo och det hörs influenser från irländsk folkmusik inte minst i spåret ”We Are Free Men” där han och en annan kille sjunger varannan textrad. Först blev jag helt chockad och tänkte att ojoj nu har Conor tagit sånglektioner men insåg snabbt mitt misstag. Skillnaden mellan den perfektsjungande killen och Conors spröda personliga röst blir en skön kontrast och man inser hur fel det skulle vara om han hade sjungit t ex ”Arienette” på något annat sätt än ylande och halvfalskt.
Desto mer innerlig och stillsam är ”Messenger Bird Song”. En kärleksförklaring till tjejen han inte för allt i världen kan glömma fast hon inte vill ha honom längre. Ett tema vi kanske känner igen vid det här laget. Det är det vackraste spåret på skivan och jag skulle kunna döda för att få ha skrivit bara en av meningarna.
”You were the switch on the wall
in the dark of the hall
that I’m still fumbling for”
På slutet blir låten dock lite långdragen men skitsamma. Det är ju ändå Conor.
”Loose Leaves” är den snabbaste låten på skivan och är en fundering om livet. Hur det glider en ur händerna. Och han bjuder på självironi. Vilket är så skönt eftersom han är nån slags självbespeglingens konung.
”Yeah, we’re all too busy working,
entertaining ourselves.
40 hours, television
and prescription pills,
well I take two a day
to make my brain behave
It never does but who’s to say
At least my doctor gets paid”
Britta Olsson
Denna text är även publicerad i Stardust #9, augusti 2002.