Fansajt?Bright Eyes "Lifted or The Story is in the Soil, Keep Your Ear to the Ground"
2002 (Saddle Creek/Border)
11/10
"Onto a stage I was pushed, with my sorrow well rehearsed. So give me all your pity and your money. Now.
'We used to think that sound was something pure'
If I could act like this was my real life and not some cage where I've been placed, then I could tell you the truth like I used to and not be afraid of sounding fake. Now all that anyone is listening for are the mistakes."
(False advertising)
Många hade skyhöga förväntningar inför den här skivan. En av de största skillnaderna mellan Bright Eyes förra fullängdsskiva ”Fevers and Mirrors” och den här, är att bandet (där Conor Oberst är den enda fasta medlemmen) numer är stora i indievärlden. Men ”Lifted…” är om möjligt ännu bättre, fast på ett annat sätt. Den är mer lättillgänglig, texterna är ljusare. Ångesten är uppblandad med andra känslor. Ibland till och med glädje, som i poppiga ”Bowl of oranges”. Det är också mer politiskt än tidigare. Istället för att beklaga sej inåtvänt så beklagar han sej och drar paralleller till omvärlden, som i sista låten, den hetsiga ”Let’s not shit ourselves”. Den innehåller också en känga till alla skitband som inte säger nånting om nånting. Ni vet det hypade unga svenska rockbandet som inledde sin hitlåt med orden ”The blues – I got it”? Här är vad Conor har att säga om såna: "Well, I guess that we all fit into your slogan on that fast food marquee: Red-blooded, White-skinned, oh, and the Blues. I got the Blues! I got the Blues! That's me! That's me!"
Musiken är inte heller så lo-fi längre. Det är bättre inspelningskvalitet. Och även om det fortfarande är enkel gitarrpop i grunden så kröns den av stråkar och blåsinstrument som passar väldigt bra in, och gör det väldigt maffigt. Men de brusiga samplingarna som brukar finnas med, är kvar. De är fortfarande intressanta och tillför en speciell atmosfär och ytterligare en dimension till musiken. ”Waste of Paint” illustrerar en viktig del av vad Bright Eyes handlar om. Den har typ tre ackord och tvåhundra ord. Men det är de fantastiska texterna som är det viktiga. De i kombination med Conors desperata fraseringar utvidgar låten till något större. För min del skulle han kunna sjunga femton verser till utan att jag skulle tröttna.
Conor har pratat om att skriva en bok, och även om det skulle vara underbart; vad är det som säger att det här är sämre? Kanske är det här hans bok. Texthäftet är utformat som en bok. Varje låt har blivit ett kapitel, och illustrationerna består av snygga och effektfulla träsnitt. Skivan innehåller också textrader som ”it took so long to figure out what this book has been about”. Själva “lifted” är något som Conor har sjungit om tidigare, med rader som ”and they pulled me up from the grass where I was layed”. Nånstans känns det som själva kärnan av hans texter – en önskan om att bli upplyft och finna nån sorts klarhet.
Conor har ett så personligt och känsloladdat uttryck att det är svårt att inte hysa starka känslor för hans musik. Själv finner jag mej ömsom skrattande, ömsom gråtande, ibland förbannad, ibland helt uppgiven eller i upplösningstillstånd när jag lyssnar på skivan. Och ibland vet jag inte ens vad jag känner, bara att det är någonting som jag känner väldigt mycket. Det är definitivt ingen skiva man lyssnar på som bakgrundsmusik när man diskar. Är det inte för krävande att lyssna på den då? nej. den ger så mycket tillbaka. Den är lite som alkohol på det sättet att den förstärker de känslor man redan har. Eller så ger den en känslor man inte visste att man hade. För det finns låtar för olika känslolägen på den här skivan.
Och om jag inte har förklarat det tillräckligt hittills, vill jag bara säga i klartext att det här är en av de allra, allra bästa skivor jag någonsin har hört.
Maria Nilsson
Denna text är även publicerad i Stardust #99, juli 2003.