Stereo Projects myspacesidaStereo Project + Mist + Frantic Sunday
Klubb Agaton, Bistro Hijazz, Uppsala 22 oktober 2008
Stereo Project 8/10
Magnus Öberg inleder kvällen finstämt med bara sång och gitarr. Det är inte för inte som vi på Stardust har utnämnt honom till ”Uppsalas Ryan fast med bättre humör”. Trots att den innerliga stämningen som infinner sig är oerhört vacker så är det skönt när bandet kommer in bakom honom senare. Precis som Ryan Adams klarar också Magnus Öberg fint att växla mellan sorgsna singer/songwriter-låtar och rockbandsditon. Det blir mer sväng, variation och kraft, något som krävs i Hijazz lite stimmiga lokal. Inte minst blir det en fin, gradvis övergång till kvällens andra två, mer rockiga band.
Utan att be om ursäkt så säger Magnus Öberg att ”lyckopillren får de andra två banden stå för”. Något som kanske är en halvsanning - Stereo Project må göra sorgsen musik, men man blir också glad av den eftersom den är så bra. Två av Stardusts gamla demofavoriter kommer ikväll i nya kostymer. Den tidigare så ömsinta ”Feel for me now (Serene Christine)” känns lite malplacerad uppbackad av bandet. Replacements-influerade ”Spark and burn” som har fått en rejäl tyngd låter däremot bättre än någonsin.
Det känns fint att vad som började som ett bastuprojekt med okomplicerade sång- och gitarrinspelningar i en gammal bastu har blivit ett band. Låt oss hoppas att det fortsätter så - dock med sorgsna singer/songwriter-inslag ibland, för variationens skull.
Mist 6/10
Göteborgska kvartetten Mist spelar tre säregna låtar som är en sorts blandning av sextiotalssoul, sjuttiotalspunk och hip-hop: ”My baby blue” (som de säger även är deras egna favorit), en annan, ”riktigt gammal låt” vars titel jag missade att lägga på minnet, samt deras avslutande ”Mission television”. De här tre låtarna är sjukt bra. I övriga låtar sjunger Martha Brauer med en sorts Jeff Buckley-skriksång som går upp och ner som en berg- och dalbana och som jag överhuvudtaget inte klarar av. Hade de däremot hela tiden låtit som ”My baby blue” och ”Mission television” hade jag älskat dem rakt av för där är de oemotståndliga.
Frantic Sunday 10/10
Denna anspråkslösa onsdagskväll borde jag egentligen ha suttit hemma på min kammare och pluggat flitigt. Men när jag nu ändå råkade befinna mig på Hijazz så tänkte jag i alla fall stanna och lyssna på Frantic Sundays första låt, för att höra hur detta okända band lät.
Jag drack upp ölen, fiskade upp halsduk och vantar ur väskan medan Frantic Sunday klev på scenen. Så började de spela. Pang! En energiexplosion i instrument, röst, blickar, händer och fötter! Trummisen hamrade så hårt att det såg ut att gå hål på trumskinnen vilken sekund som helst, orgeln var på god väg att trasas sönder till kaffeved och sångrösten, den fantastiska sångrösten pressades hela tiden till max.
Sedan säger de att det är deras debutspelning. Då fattar man. De släpper lös all energi som har byggts upp ända sedan de bildades i början av året. Det syns i trummisens blick och det hörs i den dansande basen. Inte minst märks det på den otroligt karismatiske sångaren Tomas Karlsson som är en klockren frontfigur. En riktig teaterapa som kastar sig fram- och tillbaka mellan orgeln och mikrofonen och resten av scenen, utan att det ser det minsta konstlat ut eller blir för mycket. Han älskar rampljuset och förmedlar det. Vid första anblicken kan de verka som ett vanligt garagerockband á la 2002. Strokeslåtar, liksom. Men Frantic Sunday är så mycket mer. De är en koncentrerad form av energi och spelglädje som borde paketeras på burk och säljas som antidepressiv medicin. Såvitt jag minns från min hänförda dimma höll även låtarna måttet, men det återstår att höra hemma i stereon.
Hela publiken ropade efter extranummer men vi fick nöja oss med en bugning. En mer lyckad debutspelning har jag knappast varit med om. För jag stannade naturligtvis till slutet. Att röra sig ur fläcken var omöjligt. Jag sögs in i den hypnotiska atmosfären som fängslade hela publiken. Sedan började det rycka i kroppens alla leder med ett sug efter dans, dans, dans!
Chocken, svenskheten, nykterheten, och min fullständiga brist på taktkänsla höll mig kvar i stolen. Men nästa gång Frantic Sunday spelar är jag där. Förberedd. Ett par vinglas i kroppen. Dansskorna på. Herregud. Frantic Sunday!
Maria Nilsson