Stardust Fanzine

En skiva utan sinnen
A Camp - S/T
2001 (Stockholm Records)

3/10
Det mest positiva jag kan säga om den här skivan är att produktionen inte är riktigt lika tråkig som låtarna. Ibland är soundet till och med varierat och man får höra intressanta instrument istället för sången. Nina Persson låter som nån som tagit valium och sjunger vaggvisor, dessvärre utan det lugnande flummiga momentet som finns hos exempelvis Stuart Staples i Tindersticks, och utan de vackra nyanserna som finns hos t.ex. Granada.

Nina Persson tog en paus från Cardigans, gick vilse i den amerikanska södern och bestämde sig för att göra en seriös altcountryskiva – komplett med en Daniel Johnston-cover. Halva skivan är skriven i samarbete med Niklas Frisk och den är producerad av Mark Linkous från Sparklehorse, men dessa båda män har skapat större musik i sina dar. Jag tycker bara att det låter tråkigt och ger mig ungefär samma känsla som en gryta man förtvivlat försöker krydda för att den ska smaka nånting, men hur man än gör smakar den ändå likadant. Om inte Celine Dion tog så höga toner och wailade så mycket skulle hon kanske låta ungefär såhär. Hur mycket jag än söker med ljus och lykta så hittar jag ingen närvaro eller känsla i Nina Perssons röst. Hon ömsom väser sig igenom skivan, ömsom ylar – som i singeln "I can baaaaaj juuuuuu".

Första gången jag lyssnade på skivan fick jag en chock vid sjunde låten, "Hard as a stone", där det plötsligt blir rockröj med hårdare riff och hon både väser och ylar samtidigt (!) – bara för att återgå till John Blunds rike i åttonde låten. Det spåret känns väldigt malplacerat mitt bland lugna låtar. Samma sak händer i elfte låten, "The oddness of the lord", en domedagslåt med mycket dist, eko och förhållandevis hårda gitarrer. Jag misstänker dock att dessa låtars strategiska placering mittemellan lugna låtar är en nödvändighet för att hålla lyssnaren vaken.

Skivan har förvisso sina ljusa punkter, som raden "Here's my plead, my never ending repeat" i låten "The same old song", just den raden har ett skönt reaggegung. Det finns också fler bitar som sticker ut, och låten "Such a bad comedown" har nästan lite jazzkänsla i början, men sen kommer det alltid nån annan rad som låter fånig eller tillgjord och förstör. Men hela "The bluest eyes in Texas" (från soundtracket till Boys don't cry) är faktiskt en riktigt svängig visa, vilket förvånade mig. En närmare titt i texthäftet avslöjar att den dock är en cover, eller att det i alla fall är nån annan som skrivit låten.

Om du har sömnsvårigheter eller gillar Cardigans och bär på övertygelsen att Nina Persson kan skapa vacker musik så är det mycket möjligt att du uppskattar den här skivan. Till er andra ger jag följande tips;
Förslag på användningsområden:
1) Som muzak på låg volym på nåt prettocafé med alldeles för dyr caffé latte.
2) Som soundtrack till en biografisk film om Kristina Lugn.
3) Som frisbee.

Maria Nilsson