En oas för Amerikas uttorkade konstnärssjälar
Britta besöker Portland i maj 2002 och upptäcker en annorlunda amerikansk stad. Näten av elledningar är desamma som i resten av USA, men här konkurrerar McDonalds med veganska restauranger.Ett nät av sladdar och ledningar intrasslade i varann hänger över gatan. De är fästa här och var på husen som verkar få hjälp av trasslet att stå upprätta. Jag vill inte tänka på vad som skulle hända om en av ledningarna gick av. Husdomino längs avenyerna?
Det är varmt, varmare än det brukar i maj och folket som går under linorna sträcker lite extra på halsarna för att kunna fånga solstrålarna. Ett myller av olika människor, punkare, unga bohemer, svarta tjocka matronor, trasiga gubbar och vackra tjejer i vårkläder. Män med kroppen täckt av tatueringar, rockers som försöker se hårda ut fast det märks att de håller på att förgås under de svarta, varma läderjackorna. Två yuppies med mobilerna klistrade vid kinden springer förbi påväg mot nästa börsklipp. De verkar inte ens märka den unga killen på trottoarkanten som tigger. Kanske för att det sitter så väldigt många och tigger längs gatorna? Kanske för att dom inte bryr sej ett skit?En och annan övervintrad hippie med fettigt hår och batiktröja strosar planlöst omkring, glassen smälter. Det luktar avgaser och varm asfalt. Framför mej i glasståndet står en tjej - eller är det en kille? Det är svårt att avgöra. På tröjan står det tryckt ”Nobody knows I’m a tranny”. Enligt min systers flatmates är könsbyte den senaste flugan. Jag styr stegen med min tofuglass mot mitten av staden och slår mej ned på ett av trappstegen till det amfiteaterliknande torget. Gatumusik hörs. Några killar med newage-kläder står och jonglerar för dom som vill titta. Barnskrik. Plaskande från fontänen i mitten av torget.
Jag är på besök hos min syster i Portland. Den alternativa kulturens stad. Här lever de flesta veganskt och det är vanligare att man har ett fanzine än att man har katt (nästan). Och har man riktig tur kan man möta Lemmy *the man*. Jajjemän, han i Motörhead och han hade alla vårtorna i ansiktet på plats.
– ASSHOLE! Get out of my way! Meadow skriker åt en bilförare som gjort en oförsiktig sväng framför oss. Vi sitter i bilen och jag har tappat räkningen på hur många gånger vi svängt hit och dit. Portland ser likadant ut överallt. Samma nätverk av ledningar och ruckliga (och vissa iordninggjorda) hus. En matbutik och en pub. Sen kvarter efter kvarter med fler hus. Meadow, som bor i samma kollektiv som min syster, verkar ha full koll på vart vi ska.
– Kolla vilken fin Cadillac! Jag sträcker ut armen och pekar genom det öppna fönstret.
– Du, jag skulle inte vifta så mycket genom rutan om jag vore du, säger Meadow och ber mej veva upp.
I dom här kvarteren kan det missuppfattas om du fattar. Det rullar förbi en gammal rostig Buick. Den har flera skotthål i framdörren. Jag sjunker tillbaka i sätet och känner mej mycket dum, naiv och svensk. (Helo kam and shuut mi pliis aj äm fråmm sweeeden….)
En halvtimme senare parkerar vi bilen utanför Blackbird, en av Portlands bästa indieklubbar. Vi är i en av dom södra stadsdelarna. Indierockdistriktet. Ikväll ska fyra band spela men allt är försenat eftersom ett av banden har fastnat vid den kanadensiska gränsen. Det är inte en bit av kaka att ta sej in i USA. Jag passar på att prata lite med Justin som spelar i The Triggers, ett av kvällens band.
– Vi gör våra egna scenkläder, säger han och ser stolt ut. Det syns. Han ser helgalen ut. Med en knölig liten svart gubbhatt och tjocka glasögon liknar han en yngre Jarvis Cocker. Den illgröna jackan är fullknökad med pins. Ramones, New York Dolls, Pretenders och flera andra.
– Jag kommer inte från Portland utan Kalifornien. Portland är kul. Många har band och undergroundskivbolag. Det är en bra atmosfär för att skapa här. Opretentiöst liksom. Det var därför jag flyttade hit.
Killarna som fastnat har anlänt och showen börjar. Triggers har nåt slags 80-tals new wave-aktigt sound och det låter ganska illa.. De tre andra banden är inte heller nån höjdare. Mest skramlig oidentifierbar rock. Men publiken är entusiastisk och golvet i den trånga klubben gungar.
Själv gungar jag hemåt, fortfarande jetlaggad, i en taxi stor som ett rymdskepp. Måste vara för att alla amerikaner är så feta. Eller så är jag väldigt liten. Kvällen är ljum fast det är sent och det luktar sött av alla blommor som slagit ut. Jag vevar ner rutan och lutar mej ut men den här gången håller jag still händerna. Även en dum svensk lär sej och än är jag inte klar med Portland.
Britta Olsson
Denna text är även publicerad i Stardust # 9, augusti 2002.