Tillbaka

Peace and Love 2005

Johan och Oskar åker till Borlänge och går på stadsfestival med indie- och hippievibbar. Först saknar de den där leriga festivalkänslan som man hatälskar, men upptäcker sen att stadsmiljön är rätt skön för gamlingar som inte längre orkar med det påfrestande festivallivet.

Peace and Love, tvådagarsfestivalen med drygt 10 000 besökare, äger rum i Dalarna, närmare bestämt i Borlänge. En stad som de senaste åren mest varit känd för att vara ett gangstertillhåll med skottlossning ungefär var tredje kväll. Cynikern skulle kunna säga att det således är lite ironiskt att festivalen heter just ”Peace and Love”. För oss lite mer positiva och kärleksfulla (som fortfarande väntar på att fenomenet ”hands around the world” ska bli uppmärksammat i Sverige) ser vi festivalen som ett gott initiativ till att göra Borlänge och resten av världen till en lite bättre plats att vara på. Goda ambitioner är alltid trevligt.


Festivalen bjuder på betydligt mer kärlek och fred än pistolskott och har på den fronten lyckats med sitt syfte. På det hela taget får man vibbar om att gangsterryktet är en aning överdrivet, även om metalldetektorerna vid entrén till ett par av restaurangerna är aningen oroväckande.

Samtidigt vill vi inte heller påstå att hela festivalen bubblar av kärlek. Ett problem är att det inte riktigt skapas någon festivalkänsla. Till stor del kan det bero på frånvaron av odräglig fylla, gyttjig leråker och träskpunkare; kort sagt frånvaro av ”det man vanligtvis hatar med festivaler”. En aning förenklat kan man säga att det som skapar festivalstämning till viss del är det som man även avskyr. Med tanke på att själva livet kring festivaler i allmänhet upplevs med något av en hatkärlek är det ändå rätt förklarligt.

Istället för på en leråker utspelar sig festivalens epicentrum istället mitt på stadens torg där annars ”Skogshuggarn”, ”Danne-med-tungan” (OBS! namnet är stor ironi – stackarn saknar sin tunga) och andra Borlängegodingar annars brukar hålla liv i luckan eller hus i helvete. Poängen som resonemanget försöker lyfta fram är kort och gott att evenemanget utspelar sig i en stadsmiljö. Trots miljön och viss avsaknad av festivalkänsla skapas det ändå en personlig prägel. På sätt och vis är det kanske just att den utspelar sig i stadsmiljö som skapar denna speciella stämning.


Spelningarna framförs antingen utomhus på någon av de tre torgscenerna, eller inomhus, på de två krogar som används som konsertlokaler. Att kunna erbjuda klubbspelningar ger festivalen en möjlighet att skilja sig från många andra av landets musikfestivaler. Många föredrar säkert att se sitt favoritband på en intim klubbspelning i stället för på en för stor utomhusscen, med allt vad det innebär av dagsljus och dålig uppslutning.

Frågan är dock om Peace and Love fullt ut tar tillvara på denna möjlighet. Visserligen är det bitvis väldigt bra stämning, men den stämningen uppstår främst tack vare banden som uppträder på dessa scener. Då man har tillgång till lokaler som är helt okej samt band av hög klass är det för oss ett mysterium att festivalarrangörerna inte ser till att utnyttja detta och bättre skapar en klubbatmosfär. Ett enkelt sätt att åtgärda detta vore helt enkelt att spela bra musik (dvs. musik som passar bra i enhet med de band som spelar live) i högtalarna mellan de band som spelar. Skulle man lyckas med detta skulle festivalen på ett enkelt sätt bättre utnyttja den fördel de har av att ha schyssta spelställen inomhus.


Vad är en festival utan sann festivalmat? Visserligen finns det ett rätt gott utbud av traditionella falafel– och langos–försäljare, men det krogarna kör mest med är erbjudande om ”Plankstek och st.öl 55kr”. Plankstek är antagligen något av en nationalrätt i Borlänge. Att plankstek har rollen som festivalmat känns som själva definitionen av att festivalen är just en stadsfestival.

Märk väl att ordet stadsfestival i detta sammanhang inte innebär samma utbud musikmässigt, det finns inget Rix.FM-tält eller läskiga coverband som heter saker i stil med ”Partypiloterna” och ”Kents Jumper”, tvärtemot håller bandbokningarna genomgående god klass. Festivalen har de senaste åren snittat en god blandning av svenska indieakter, ett par internationella artister av hög klass, etablerade svenska popartister samt de lokala pojkarna från familjen Norén. Dessutom bjuder Ulf Lundell varje år på en spelning som varar i ungefär tre timmar. Genomgående lyckas de med bokningar som riktar sig åt en någorlunda bred publik men med ett genomgående fokus mot pop-kidsen.


Peace and Love’s ledord är mångfald, gemenskap och förståelse. Detta år hade de dessutom ett miljötema i samarbete med Greenpeace. Helt enkelt rätt mycket hippieambitioner, allt i enlighet med festivalens namn. Hur mycket märks då detta budskap? Mångfald och kulturell blandning lyckas festivalen relativt bra med. Utan att gå in för mycket på att kategorisera in människor i subkulturer baserade efter utseende/musiksmak/ålder eller något annat kan man kort och gott konstatera att blandningen är god vilket är ett gott betyg för en festival med namnet Peace and Love. Däremot märker vi inte av miljöaspekten mer än att det på området traskar omkring folk med t-shirtar och pins, där en stackars sjöstjärna i en pratbubbla vädjar till oss att värna och vara rädda om våra hav.

Budskapet som når fram till oss blir istället att vara rädd om denna festival. Lyckas den fortsätta att etablera sig och locka med intressanta artister kommer den att fungera som ett utmärkt substitut för alla som inte har råd med en resa till någon av de större festivalerna. Förhoppningsvis kan den även komma att utgöra en fullvärdig ersättare till den klassiska Dalarocken, som nostalgiker säkerligen minns som en väldigt fin festival i Dalarna.

»Dessutom bjuder Ulf Lundell varje år på en spelning som varar i ungefär tre timmar«.

Vidare kan just funktionen intressanta bokningar i stadsmiljö även innebära ett dragplåster för alla som älskar att uppleva konserter i mängder men känner att deras kroppar inte klarar av det slitsamma festivallivet. Att inte orka med ett påfrestande festivalliv, eller för den delen en evighet tillsammans med Ulf Lundell, kan å andra sidan vara en lite skrämmande kombination för alla som börjar uppleva det man i folkmun kallar åldersnoja.

Vi blundar för den delen och hoppas att festivalen istället fortsätter i samma stil i framtiden. Förhoppningsvis ser de till att hålla nere biljettpriserna så att inte de skrämmer iväg de människor som velar mellan att åka dit eller till någon annan festival. Klarar de av balansgången mellan att boka smalare intressanta artister samt lite större dragplåster utan att skena iväg prismässigt, finns alla förutsättningar att bli en etablerad festival i Musiksverige.

Johan Bergkvist
Oskar Eriksson