Stardust hjärta låtar: Wilco "Far, far away"
Låt oss vara ärliga för en liten stund. Wilco kommer om en sisådär 50-100 år inte nämnas som ett band som satte något större avtryck i musikhistorien. Vi har väl alla bilden av att de 10 mest musikinitierade vetenskapsmännen från Mellaneuropa en dag kommer att sätta sig ned för att sammanställa den slutgiltiga listan över en veritabel ”who´s who” inom de 100 mest framstående, utstuderade singlarna.
En lista tidiga Wilco skulle ge två stortår för att ens vara avlägset aktuella för.
På motsvarande albumlista kommer namnet Wilco möjligtvis, antagligen av misstag, upp som ”gruppen som gjorde den där skivan som Warner Brothers ansåg för svår att ge ut. Gruppen finansierade utgivningen ur egna fickor vilket slutade med att WB gav ut 'Yankee Hotel Foxtrot' på ett dotterbolag i alla fall” men detta kommer mest vara på grund av det rosa romantiserande molnet av anti-kapitalism och DIY-attityd som omger ”Yankee Hotel Foxtrot”. Som ni förstår kommer jorden vid denna punkt ha blivit en enda storsocialistisk stat där Bob Geldofs Live Aid likställs med fisk- och vinpartyt Jesus Kristus höll.
Det finns inget jag mindre vill än att måla upp Wilco som ett band för de missförstådda och Jeff Tweedy som ett sprucket, naket porträtt av den moderna fantasin, men Jeff, varför gör du det så svårt för mig? Varför byter du ut bandmedlemmar (’samarbetssvårigheter’ är ju bara ett annat ord för ’oj vi glömde visst meddela dig den nya reptiden’) i samma takt som Emily Gilmore sparkar hembiträden? Kan du inte för en gångs skull träda in i den ljuva mainstreamfåran, välja att släppa en skiva på ett storbolag och använda pengarna till att producera skiten ur det där albumet?
I min fantasi ser jag mig bo med Jeff Tweedy, våra små telningar springer runt våra ben i flanellskjorta, jeans och små babyboots. Bilen på uppfarten vilar på fyra små prydliga högar av tegelstenar (vi hade inte råd med fancy accessoarer som däck i år) och klockan sju är det Cops. Vore inte USA’s man on man marriage-lagar så restriktiva ser jag definitivt detta hända i en inte alltför avlägsen framtid.
Jag brukar säga att Wilco är det enda band jag uppriktigt kan besvara frågan om favoritband med. Detta är det enda svar jag inte behöver ångra, ringa tillbaka redan nästa dag (om man lyckats hålla sig över natten) och ge en kort lista av artister som sedan måste revideras regelbundet. Mina, inte så musikintresserade, vänner brukar skratta åt mig när jag säger det. Jag har aldrig förstått varför.
Varifrån kommer då denna fascination för bandet? Det är balladerna som gör det, balladerna. Visst slänger de in ett par eller flera hyfsade rocklåtar (brrr) på varje album oavsett om det för stunden handlar om country, alt.country (en påhittad term för folk som spelar country men märkligt nog är under 60 år gamla) eller den där sortens alternativa rock som till exempel Grandaddy excellerar i och som vetare benämner apatisk, på gränsen till framstegsfrånvänd, både politisk och opolitisk.
Men som sagt, balladerna. ”A ghost is born” har sin ”At least that´s what you said” (och ”Panthers” på den engelska utgåvan). ”Yankee hotel foxtrot” har ”Reservations” och ”Radio cure”. ”Summerteeth” har sin absoluta topp i ”How to fight loneliness” och ”Via Chicago”. Och för att återknyta till min allra första Wilcoskiva: ”Being there” har ”Far, far away”.
Tillåt mig här att slänga ut kravet på faktisk kvalitet genom närbeläget fönster, 'Far, far away' har sedan den först nådde mina öron runt hösten -99/våren -00 legat på min absoluta topp 5 av favoritlåtar för tillfället, oavsett min aktuella musikaliska genreinriktning. Låtens framskjutna placering förstärks snarare med åren som går tack vare dess förvärvade status av romantiserad åldersnostalgi.
Jag är inte killen som sitter uppe nätterna i ändå, skär mig i armarna och begråter min vindränkta ensamhet. Kort sagt, i min bok är det i melodierna och inte i dess text en låts essens består. Detta med i princip blott ett undantag: ”Far, far away”. Det är förvisso fortfarande melodin som står i fokus men för en gångs skull står texten där utanför, bankar drucket på dörren och tjoar på uppmärksamhet.
Jag tänker inte gå den uppenbara vägen här och skriva ned texten för er, detta vore att förringa melodin och decimera låtens värde.
Naturligtvis hör det dock till god sed att bjuda på en kort presentation av låten innan ni sätter er med hörlurarna på och låter er blåsas bort av Jeff Tweedys sorgfyllda stämma. För det första vore det ett misstag att förbereda er på skönsång i ordets rätta bemärkelse, vad ni får är en 30-årig grabb från centrala USA mumlandes ord som, när han känner för det, endast hjälpligt följer melodin. Jag ska inte skriva något om att hans röst är sprucken, märkt av ensamhet och/eller alltför många sömnlösa nätter men att lyssna på Tweedy mumla om avlägsen kärlek ger mig alltid den ro och möjlighet till kontemplation som krävs för att kunna ta mig an alla R Kelly-ballader och housepianon i världen utanför Wilcos med förnyad energi.
Men lyssna inte på vad jag har att säga, nej ladda istället ner den (ja, jag skrev det) och döm den utifrån ditt eget perspektiv och erfarenheter. Men tänk bara, för fem år sedan hade du stolt kunnat proklamera dig först, upptäckare och världserövrare. Nu är allt du får en bra låt, något som antagligen inte kommer att beröra dig tillräckligt för att rubba dina regelbundna dagliga rutiner.
Jag har lärt mig vikten av subjektivitetens kraft den hårda vägen. Det finns inget som säger att du kommer uppskatta den här låten bara för att jag gör det och jag låter inte påskina att jag heller tror det. Detta gäller alla former av musik, film, litteratur och till och med ner till en så basal nivå som vänner. Hon gillade aldrig mina.
Magnus Wallengren
2005 09 22