Varför det inte går att borsta tänderna och pissa samtidigt
Det gäller att vara uppfinningsrik och våga prova nya saker. Att vara en sån där adrenalin-människa som sträcker ut sina vingar, hoppar fallskärm och provar nya kaffesorter. Helst på samma gång, förstås. Men om sanningen ska fram måste jag erkänna. Jag är nog ingen sån människa. Jag är nog mer den där typen som Ica-tjejen småler åt när hon upptäcker att jag alltid handlar två och ett halvt hekto lösgodis och en liter mjölk. Varje gång.Hursomhelst, för ett par dar sen kände jag hur denna mörka cirkel av uteblivna fallskärmshopp och stirrande Ica-tjejer började bli smått irriterande. Nåt nytt måste helt enkelt till. Nåt som var spännande och kul, en utmaning. Och det var då jag kom på idén. Jag skulle prova något som ingen kille vid sina sinnens fulla bruk tidigare provat. I vetenskapens namn skulle jag korsa stormiga oceaner i optimistjolle. Jag skulle prova att borsta tänderna och pissa stående. Samtidigt.
Till en början var stämningen så upphaussad att jag inte kunde få fram det minsta. Tandkrämen låg där redo på borsten. Munnen väntade vidöppen. Men jag kunde bara inte få igång maskineriet. Fel på startmotorerna, kanske? Försöket fick återupptas efter två välfyllda glas svartvinbärsdricka och en kortare väntan. Den här gången fick inte nedräkningen vara förgäves. Och så tändes raketen till liv. Alla höll andan. Plötsligt lystes scenen upp av en kraftig gul ström och ett öronbedövande dån. Tandborsten sattes snabbt i rörelse och åskådarna pustade ut.
Men något var fel. Kanske hade teknikerna räknat fel, kanske hade de inte räknat alls. Challenger gick ur kurs, fick en onormal kurva. Det gyllene flödet gick okontrollerat över toaletthimlen. Katastrofen var ett faktum. De glada leendena var nu dystert bortspolade och hastiga räddningsaktioner fick sättas in för att rädda det som rädda kundes. Men förödelsen var omfattande. Jättelika områden av värdefull mark var förorenade. Långt ifrån själva olyckan bar den obeskrivliga stanken i flera dagar vittnesbörd om tragedin.
Nu i dagarna släpptes haverikommissionens slutgiltiga rapport. Övertryck i motorerna, skakiga tandborströrelser och en ogrundad och farlig kultur av nonchalans och risktagande inom organisationen. Alla var de faktorer som bidrog till olyckans uppkomst. Alla med sin del i skuldfrågan. Kommissionens slutsats gick dock inte enbart i dystra toner. Som avrundning skrev de lyriskt: ”Kanske var det detta försök som visade gränserna. Kanske satte det världens logik på prov och förlorade. Men utan denna hjälteinsats skulle framtida generationers forskare och upptäckare tvingas göra samma försök och misslyckas. Detta utgör vår gåva till dem.”