Tillbaka

Hemsida

Vad är det som har hänt med Primal Scream?

Kanske borde jag inte bry mig. Kanske borde jag släppa det hela och gå vidare. Men jag kan inte tänka på nåt annat nu så jag måste få det ur mig. Jag hoppas ni kommer att förstå mig.

Vad är det som hänt med Primal Scream? Sedan de bjudit på den oslagbara triss av album-attack med "Vanishing Point", "Echo Dek" och "XTRMNTR" så har jag varit såld, helt tagen. Primal Scream har de senaste åren varit soundtracket till mitt liv både i ett musikaliskt och ett politiskt perspektiv. Jag fullkomligen älskade deras blandande av musikaliska referenser som slog en stenhårt i ansikte och jag blev minst lika inspirerad av Bobbys hänsynslösa texter som var som fragment av våran äckligt globalistiska västvärld.

Mina förväntningar var högt uppskruvade inför släppet av "Evil Heat". Helt okritiskt inställd, jag var nog helt hjärntvättad när jag tänker efter. Det är farligt, men jag tänkte att efter som dom bara rullat på som en pansarvagn tidigare så trodde jag dom var omöjliga att stoppa. De kunde bara inte bli fel. Men så såg jag dom i Arvika och började ana oråd. Jag tyckte inte att det var helt värdelöst men nånting började klia på ryggen, jag kände mig illa till mods och hade en besk eftersmak efter spelningen. Men jag försökte att inte låtsas om att det var nåt fel. Helt blind fortsatte jag min tillvaro tills skivan släpptes. Och då kunde jag inte värja mig längre.

Det är pinsamt. Det är så man rodnar och man blir som ett stoppljus i ansiktet och måste titta bort. Allt som kändes så självklart på "Xtrmntr" känns nu trevande. Produktionen som kändes som ett anfall över Berlin anno 1944 på "Xtrmntr" känns nu som ett klumpigt metallskelett och de dagarna då de svängde mer än en gospelkyrka är långt borta. Jag har skrikit ut att de varit rockens framtid när de vältrat fram i min stereo men nu får jag står här med dumstruten som känns lika tung som en betongklump på mitt huvud när produktionen nu känns läskigt daterad. Precis allt som man älskade förut hatar man nu. Och detta bara på två år.

För ett år sedan var Bobby en gud, eller kanske mera en pastor predikande om rockens underbara sidor och dess framtid. Lite känns det nu som med Ludmila Enqvists dopningsanklagelser; det hela får en besk eftersmak och man vågar kanske inte gå tillbaks för att titta på det fina och gamla. Man är rädd för att inse att det också innehåller fläckar. Men ingen eller inget ska ta ifrån de underbara stunder jag haft med Primal Scream, inte ens "Evil Heat".

Det känns också som om Primal Scream har haft en regeringsposition i mitt musikland men inte klarar av att uppfylla något av det de lovade med sina tidigare album och Primal Scream är i djup förtroendekris i mitt musikland. Förmodligen kommer jag aldrig att välja om Primal Scream som regering. Det är tungt nu, men så här är det med all kärlek. Man måste bygga upp en ny tillvaro och gå vidare. Förhoppningsvis finns det ett nytt Primal Scream väntade på mig. Eller så är det en exakt en motsats till Primal Scream jag behöver. Allt nytt föds ju ur en motreaktion eller hur? Jag ville bara få det här sagt. Det känns bättre nu.

Johanni Sandén
Denna text är även publicerad i Stardust #99, juli 2003.