Tillbaka

Läs del 1 av novellen

Ett fruset ögonblicks historia

Del 2 av 2

Detta har hänt: John Wayne gör tappra försök att sitta ner i sin bekväma fåtölj och se på teve i lugn och ro, men avbryts ständigt av George Michael som sjunger på diverse smöriga låtar. Det hela leder till en vild jakt på väg mot Storumans centrum. Klas Holger Nilsson försöker sköta sitt självutnämnda jobb som Bilarnas Beskyddare & Vän på parkeringen utanför ICA Hjärtat i Storuman, när han brutalt slås ner av en biltjuv.

Klas hatade allt, han hatade de överförfriskade lustigkurrarna med självgoda kommentarer, de skenheliga tanterna som gav honom precis sådär falska leenden som bara erfarna lögnare kan. Han hatade de förrädiska tjuvarna som varje dag försökte stjäla det enda som verkligen betydde någonting för honom, hans vänner, bilarna.
– Måste se till att bilarna mår bra, tänkte han instinktivt och gick sin vanliga runda. Bilarna hade ovanligt lite på hjärtat men han tyckte sig kunna uppfatta hur den ståtliga Land-Rovern frös lite. Lättad över att återigen ha någon att ta hand om och ansvara för skyndade han sig efter den blåvita filten. Varsamt och försiktigt lade han filten tillrätta över Land-Roverns höga motorhuv.
– Jaså, du är hungrig också, ja jag ska nog fixa något att äta ska du se, han klappade kärleksfullt bilens ena backspegel. Ica Hjärtat var sedan länge mörkt och övergivet. Klas ställde sig framför glasdörren och väntade, som han så noggrant observerat när andra gjort. Ingenting hände. Efter att ha snyftat till lite fick han ett plötsligt raseriutbrott mot glasdörren. Det hjälpte. På ett fumligt och överladdat sätt klättrade Klas sedan in i det taggiga hålet han precis lyckats få upp.
– Mjöl, vatten, bakpulver och russin, antecknade han i sin muntliga inköpslapp.
– Baka bröd åt Land-Rovern, han kommer bli jätteglad! ropade han glatt och hoppade fram och tillbaka över butiksgolvet. På vägen ut fastnade mjölpåsen i en av de vassa glasskärvorna och vitt mjöl föll som snö i hans ansikte. Väl ute satte hans sig ner på trottoarkanten och började blanda de olika ingredienserna. Mjölet stänkte upp i ansiktet och vattnet gjorde honom först kladdig sedan kall. En förbipasserande skulle antigen ta honom för att vara något av Moderna Museets senaste konstverk på flykt eller en dagislärare som flitigt tränar på den kreativa hemläxa han gett sina elever.

– Nämen tjänare Jonn Weein! Du se ju alldeles schliten ut! Ska du ha sjuss till staaan?

– A car, oh my God, it’s a car! flämtade George Michael till precis när hans sista uppbådade krafter höll på att ta slut. I sitt dimmiga och slutkörda tillstånd missade han den lilla detaljen att det faktiskt råkade vara en traktor med släp som kom körande. Fast i rätt riktning, om det nu fanns någon sådan här ute i ödemarken. Granarna log smått melankoliska undertoner när George Michael hoppade framför traktorn och bredde på sitt allra underbaraste leende.
– Stop, in the name of love! sjöng han på ett för stunden ovanligt rent sätt med tanke på den aggressiva kylan och den utmattande språngmarschen. Ungefär 2 millimeter från traktorn förstod han att de charmiga övertalningsförsöken hade misslyckats, vilket i sig kanske inte var en enorm tragedi då John Wayne närmat sig med oroväckande hastighet. Med de båda läderprydda benen först kastade han sig upp på traktorns släp. Att det överhuvudtaget var möjligt berodde på att traktorföraren lagt märke sin gamla cowboyidol från 50-talet i backspegeln. Han ropade, med sitt för norrlänningar kännetecknande sinne för läglighet, till John Wayne:
– Nämen tjänare Jonn Weein! Du se ju alldeles schliten ut! Ska du ha sjuss till staaan?
– Just stop the fucking car, please! lyckades den kämpande John Wayne få ur sig.
– Ja visst e du en riktig karl du! De stämm bra minsann! Den sympatiske traktorföraren fortsatte nu med samma lättförståeliga och underbara dialekt att diskutera John Waynes olika filmer allt medan George Michael äntligen fick en välbehövd andningspaus.

Skogen susade förbi likt fallande plockepinn när polisbilen forcerade ödemarken. Bilarna körde ödmjukt åt sidan av vägen, mest för att inte bli offer för en upphetsad polisman som då han äntligen fått ett larm kastade sig mellan bilarna i en takt som till och med överträffade de finska rallyförarnas. En traktor med en cowboy i flåsande följe hörde också till undantagen utmed landsvägen. Väl framme vid Ica Hjärtat i Storuman klev de två polismännen, som för övrigt både hade kraftigt tilltagna ölmagar och åtsittande uniformer, ut ur bilen.
– Man kan tamefan undra vilken fjolla som bryter sig in på Ica Hjärtat, skrattade den ene polismannen dovt. Hans ovårdade mustasch gjorde uttalet sluddrigt och han tillade kort:
– Dom tjänar ju inte mer pengar på det här stället än vi tjänar på att bötfälla fulla, strippande kossor för förargelseväckande beteende. På trottoarkanten satt Klas Nilsson huttrande och med vitt mjöl i hela ansiktet.
– Det där ser ju nästan ut som nåt från Moderna Museet eller nåt sånt tjafs, sa han och misslyckades med att vara diskret i både pekandet och tonfallet.
– Vad är det som har hänt här? frågade den hittills tyste polisen med ansträngd vänlighet. Blicken gled från den sargade mannens patetiska uppsyn och vidare till det vassa hålet i glasfönstret. Svaret uteblev. Det var som om mannen inte ens hörde att han blev tilltalad. Poliserna tog då ett stadigt grepp om honom från varsin sida och ledde honom till bilen.
När de kommit så långt som till att få på bilbältet förstod den frysande och blodiga Klas att de skulle ta ifrån honom hans älskade bilar. I det oväntade raseriutbrottet sparkade han vilt mot allt i närheten. Tänderna letade instinktivt efter något att tycka till. Armarna ryckte fram och tillbaka i våldsamma slängar och munnen spottade koagulerat blod. När de båda polisernas första överraskning lagt sig slutade det hela lika kvickt som det börjat. Vana kraftiga armar högg tag i Klas och väntade på den lugnande effekten som också kom snabbt därefter. Bilen startade och började köra tillbaka till stationen, nu i ett mycket makligare tempo.

»En traktor med en cowboy i flåsande följe hörde också till undantagen utmed landsvägen.«

George Michaels huvud lutade obekvämt mot de hårda plastdunkarna på traktorns släp. Tydligen hade inte föraren upptäckt honom som han upptäckt John Wayne. Efter en relativt lång andningspaus hade föraren förstått att John Wayne faktiskt ville ha lift. Då han saktade in med traktorn gick det upp för George Michael att han inte var säker längre. Han väntade på det rätta tillfället att hoppa av släpet precis när samma polisbil som nyss flugit förbi dem kom mötandes. Den sympatiske traktorchauffören hängde ut genom fönstret för att se var han hade sin nyvunne utmattade vän och upptäckte inte polisbilen.
– It’s comin right for us! skrek John Wayne när han upptäckte den mötande bilen. Varningen gjorde chauffören uppmärksam på situationens allvar och han snurrade runt ratten i desperata upprättningsförsök. Bilen förlorade fästet och gled över den markerade mittlinjen och in på motsatt körfält.

– Snart är det väl dags för älgjakt, antydde den ene av poliserna muntert från baksätet. Arbetsron reparerades långsamt efter inbrottstjuvens våldsamma utbrott och nu började allt åter bli som vanligt. Hastigheten ökade i takt med det välbehag som en varm och luftkonditionerad bil skapar i sträng kyla. I baksätet drömde Klas Nilsson om den snitsiga tårta han höll på att baka. Den hade grön marsipan, nyplockade jordgubbar och sega små kladdiga gelébjörnar. Hans huvud lutade blygt mot dörren som för att dölja de längtande tårar som rann nedför kinderna.

Med en ursinnig energi smällde polisbilen rakt in i traktorns högra sida. Gnistor från karosser som flisas sönder lyste upp natthimlen i norrlandsskogarna. Motorn trängde in i polisbilens förarsäte och klämde fast poliserna. Traktorn voltade baklänges mot John Wayne som kastade sig undan den anstormande metallhögen. Släpet slets av från traktorn och vidare iväg mot skogen. George Michael lyckades greppa tag i dunkarna framför honom och få dem under sig vilket dämpade fallet mot asfalten. Otroligt nog tycktes chauffören av traktorn klarat sig oskadd.
Röken från de brinnande vraken attackerade den klara luften. Rosslingarna från de båda svårt skadade polismännen gjorde Klas Nilsson orolig. Polisen bredvid honom var fastklämt och döende. Försiktigt öppnade han bildörren och möttes av en syn som fick honom att falla framlänges i obehag. Där fanns skadade bilar, massor av skadade bilar som led fruktansvärt. Han hade inte känt något liknande sedan hans far berättat historien om godnattspöket.
– Dee va de jävligaste, menade traktorchauffören med en plötsligt klarvaknad seriositet. Han lyckades till slut komma ut ur traktorn bara för att upptäcka hur allvarligt skadade de båda polismännen var. Helt klart låg ansvaret på honom. Precis innan han skulle öppna det som återstod av dörren till polisbilen kom George Michael springande.
– Cos every time I seem to fall in love, Crash Boom Bang! Roxettelåten var det slutgiltiga beviset på George Michaels galenskap. Helt klart var detta nya utbrott av musikaliska elakheter ett olyckligt resultat av olyckan. Med än gällare röst sprang han runt i cirklar och skrek ut fortsättningen på den knappt igenkännbara låten. John Waynes spelade hårdhet var bortblåst. Han höll sin hatt i handen och släpade på stegen i sin planlösa flykt från verkligheten.

George Michael hade tystnat och låg raklång på vägen med munnen öppen. Enorma badbollar med en hånflinande Daffy Anka föll ner. Han orkade inte ens akta sig. Förnuftet övergav platsen med språngsteg. John Waynes avlägsna sporrar glittrade när de nåddes av morgonsolens första strålar. George Michael hand sträckte sig efter mannen med det mjöliga ansiktet, det nerblodat kletiga håret och det drömmande ansiktet. Klas Nilsson stirrade tillbaka på den hallucinerande och halvt ihjälfrusna sångfågeln. Slutligen sträckte han fram sin egen hand i en försiktigt hjälpande gest.
Långsamt besegrades skogens dunkla mörker av dagens första ljus. Och under stjärnorna levde människornas hopplösa strävan vidare.

Martin Rosén
Denna text är även publicerad i Stardust #100, mars 2005.