Tillbaka

Läs del 2 av novellen

Ett fruset ögonblicks historia

Del 1 av 2

En följetong som utspelar sej i ett fruset Norrland. Den inkluderar en smörsångare i läderbrallor, en egentligen död cowboy, några getter, bilarnas beskyddare Klas Holger Nilsson, ett inbrott och en vild jakt. Allt ackompanjerat av åttiotalsballader.

En nordlig vind svepte över fältet och fick sädesstråna att vaja. Där solen skulle vara tonade mörkblåa moln upp likt en förödande svallvågors kraftfulla attack mot strandens palmer. Vid den lilla kullens brant gick George Michael med bar överkropp och huttrade uppgivet för sig själv:
– The show must go on… empty spaces what are we living for, abandoned places I guess we know the rules! U uuu “host” uu. Hans magiskt smekande röst hackade sig fram av kylan men vad gjorde det, han kom fortfarande ihåg texten.
– Shut up, will ya! ropade John Wayne irriterat och förklarade kortfattat:
– I’m trying to watch the fucking TV, you know!
George Michael, som aldrig hade varit direkt förtjust i John Waynes råbarkade cowboystil, satsade hårt på att helt enkelt ignorera vad han ansåg vara en gammal gubbes tjatiga moralkakor. Han fortsatte rakt in i djungeln av smöriga åttiotalsballader:
– Don’t you want somebody to love, don’t you need somebody to love! Läderbyxorna hjälpte inte direkt till att hålla värmen uppe noterade han torrt. I ett desperat försök att värma sig började han sparka på den gigantiska badbollen vid sidan av stigen. Det lät ungefär som när man pressar en djupfryst ekorre genom en alldeles för liten köttkvarn. Nästan filosofiskt anmärkte John Wayne:
– Women these days, well they ain’t what they used to be. Samtidigt reste han sig ur den bekväma fåtöljen och började gå mot badbollen och smörsångaren. Ansiktet var bestämt, nästan uppfostrande. John Wayne kom farligt nära innan George Michael, medveten om hur utgången av ett slagsmål skulle bli, gömde sig på andra sidan bollen. De båda började gå, eller snarare småspringa runt den jättelika badbollen som dekorerades av en storsmilande Daffy Anka.
– I could walk here ’til I die, förklarade John Wayne på ett så självsäkert sätt att det fick George Michael att frysa till om möjligt ännu mer. Några långsamma sekunder passerade innan han slutligen kom på ett passande svar:
– As a matter of fact, you’re already dead, but I guess you haven’t noticed… yet.

»Lite drömskt längtade George Michael till den dag han var USA:s mest kända dragqueen med egen Armani-kollektion, italienska klackskor och beundrarbrev från Clinton.«

Och vid bilparkeringen utanför Ica Hjärtat i Storuman marscherade Klas Holger Nilsson fortfarande runt mellan bilarna. Det började bli sent på tisdagskvällen och kommersen hade avtagit, eller för att vara mer precis minskat från en bil i timmen till ingen alls. Men detta oroade inte Klas överhuvudtaget, han hade varken tid eller ork att koncentrera sig på något annat än sin uppgift, sitt bestämda och betydelsefulla mål.
– Ja, du lilla Volvo, det är väl inte så att du fryser, inte? En filt skulle väl inte vara helt fel? Nä, jag förstår, vänta så kommer värmen snart ska du se. Klas Nilssons sociala begåvning och verbala uttrycksförmåga hade aldrig varit den bästa, men så vitt han kom ihåg hade aldrig någon av bilarna någonsin klagat på servicen. De var ett perfekt team, de och han. De matchade varandra som Romeo och Julia eller Leif "loket" Olsson och Bingolotto. En fulländad symbios helt enkelt.
– Här har du en filt, förklarade Klas Nilsson i en lugn och pedagogisk ton och fortsatte vänligt:
– Försök att hålla kvar den nu så att den inte blåser av. Han hade hämtat några stickande grenar från taggbusken vid butiken och la dem på den vita glänsande motorhuven. Mamma hade alltid sagt till sin son Klas att han skulle bli en respekterad och ansvarstagande man en dag. Först nu förstod han vad hon hade menat. Med stolt min vände han sig om och såg på hela sitt ansvarsområde, hela sin parkering. Han log för sig själv när han såg på den lycka och den trygghet hans arbete resulterat i.

Den vita Forden vid infarten nickade svagt, liksom för att bekräfta den känsla av stolt ledarskap som växte inom Klas Nilssons medvetande. För stunden verkade bilarna spralliga, nästan pirriga, som om de precis förberett en överraskningsfest åt Klas med ballonger, serpentiner och en smaskig gräddtårta med texten: "Klas Nilsson, vår trogne beskyddare och vän". Han visste att de skulle göra det åt honom någon gång. Eller kanske inte just gräddtårta men i alla fall en fest, det visste han. För bilarna och han hade aldrig svikit varandra, de var trogna vänner och sådana kan man lita på. Som oftast då kvällen närmade sig kände Klas sig lugnare och mera avkopplad än under dagens ljusa timmar. Nu var de oförstående klagarna, de fräcka biltjuvarna och de ironiska skämtarna borta.

En skälvande blixt klöv den behagliga avslappningen. Någonting rörde sig borta i parkeringens riktning. Svarta skuggor anades i utkanterna av världen. En man stod där, till synes fumlande efter nycklarna. Fortfarande någotsånär lugn och behärskad gick Klas, med sitt välkända sinne för tolerans, fram till tjuven och påpekade högt:
– Jag hoppas att du låter bilen själv välja om den vill vara kvar här eller inte. Det var ett smått genialiskt drag då han av egen erfarenhet visste att bilarna var så nöjda att de aldrig frivilligt skulle lämna hans parkering. Killen i hockeykeps och träningsoverall blev en stort och argsint frågetecken:
– Mmm, vad fan menar du? Det här är min jävla bil. Han hoppade in i bilen och försökte helt kallt smita iväg från platsen. Detta drastiska beslut tvingade Klas Holger Nilsson att praktisera hela sitt civilkurage och ställa sig framför den startande bilen och förhindra bortrövningen. Han stod där likt den revolutionerande demokratistudenten vid Himmelska Fridens Torg, redo att hindra denna omänskliga kidnappning på samma sätt som studenten hindrat pansarvagnarna att nå folkmassan. Biltjuven stannade bilen och gick fram till honom, tog god tid på sig att sikta och utdelade en vänsterkrok mitt i ansiktet. Med näsblodet rinnande längs pudersnön på asfalten såg Klas hjälplöst hur den blåa terrängbilen, hans pratglada och skämtsamme kompis, försvann utmed landsvägen.

»För stunden verkade bilarna spralliga, nästan pirriga, som om de precis förberett en överraskningsfest åt Klas med ballonger, serpentiner och en smaskig gräddtårta med texten: 'Klas Nilsson, vår trogne beskyddare och vän'.«

Ungefär 5 minuters bilfärd därifrån, uppe vid den lilla kullen, började George Michael inse det hopplösa i den segdragna kampen mot John Waynes ilska. Samtidigt förstod han att det inte heller bara gick att ge upp hur som helst. Med förnyad kraft började han springa mot det murkna staketet som låg mellan honom och bilvägen. En hastig och oväntad spurt från John Waynes sida tvingade honom att öka farten på ett högst irriterande sätt. Där borta i hagen på andra sidan badbollen med Daffy och kullen hade några till synes intelligenta getter överlistat gånghindret och satt efter dem likt ungtjurar. George Michael var nu illa ute, han jagades inte bara av en ursinnig fast egentligen död skådespelare, utan också av en flock högst påtagligt levande getter. När han sprang där i riktning mot staketet upprepade han högt för sig själv:
– Inte snubbla! Inte snubbla!
Han snubblade. Som tur var bara med yttersta spetsen av foten och han föll framlänges, över staketet. Superhjälten John Wayne hade inte samma tur; likt ett brinnande flygplan sekunderna innan det exploderar flög han med hatten först. En annan expert på området skulle fälla kommentaren: "Vilken jävla smäll!". Staketet brakade sönder i ett oväsende som bara överröstades av getflockens ankomst. Vassa horn blandades med ännu vassare sporrar och den slitna jeanslukten med lantlig odör. Situationen lättades inte heller upp av George Michaels sinne för dåligt timade sångstunder:
– Ouups, I did it again. Rösten var så skev och avsikten så illvillig att till och med de mest tondöva av getterna frös till i klagande miner. John Wayne, som faktiskt inte alltid var lika dum som hans åsikter gav sken av, utnyttjade det kortvariga stilleståndet i getkriget till en taktisk reträtt eller rättare sagt en vild flykt som det också heter på vardagligare svenska.

Jakten på smörsångaren fortsatte, nu längs den smala bilvägen som George Michael stapplat iväg efter. Det nyhala underlaget tillsammans med situationens övertändning ökade felstegen och snavningarna hos de båda tappra kombattanterna. På den högra sidan av vägen satt en avståndsskylt där det stod: "Storuman Centrum, 18 km". Trots den språkliga förbistringen som rådde gick avståndet inte att missförstå. I ett ögonblick av svagsint övervägande tänkte George Michael ge upp; bara lägga sig ner och låta den flåsande kroppen vila mot asfalten. En flygande hatt som ven genom luften och träffade bakbenet påminde honom dock om John Waynes beklagliga närvaro. Han fick helt enkelt fortsätta och hoppas på att nästa bil som körde längst denna Norrlands Autobahn kände igen hans fördelaktiga leende och gav honom lift. Om detta nu var någon bilväg det vill säga; än hade inte något ljud som normalt förknippas med biltrafik nått hans hörselgångar.
– I say as I always have, women just ain’t made for fightin’, with their tense and softly built bodies, sa John som om han känt till George Michaels tvekan.
– There’s only two places for ‘em, one is in the kitchen and the other is under a man, fortsatte han med oförbätterlig ton. Han hade helt klart valt fel strategi i sin psykologiska krigsföring när George Michael inte ens reagerade på de haglande förolämpningarna. Detta berodde delvis på att George Michael redan i de tidiga ungdomsåren fått kommentarer om sitt feminina yttre. I början hade det varit hemskt, ett tag var det likgiltigt men nu under senaste tiden hade till och med en känsla av vällust börjat göra sig hörd för varje spydighet som rörde hans kvinnlighet. Lite drömskt längtade George Michael till den dag han var USA:s mest kända dragqueen med egen Armani-kollektion, italienska klackskor och beundrarbrev från Clinton.

Tystnaden, den kallt reserverade tystnaden, hade lagt sig över vad som länge varit en öde bilparkering och nu blivit en brottsplats, men så länge Klas Nilsson kunde minnas alltid varit hans enda hem. Han låg där utsträckt på marken och med huvudet nersjunket mot armen. Någon barmhärtig förbipasserande själ hade kastat en sliten blå filt från försäkringsbolaget Folksam över honom med lyckönskningen ”För ett långt och lyckligt liv” skriven i vitt. Filtens blåvita färgskala matchade förvånansvärt nog det mörkröda stelnande näsblodet som fastnat i den toviga skäggstubben.
– Där ligger det där jävla fyllot igen, skrattade en förbipasserande kostymklädd man som tydligen letade efter sin bil i ruset.
– Han kommer nog frysa ihjäl snart, det är ju fan minusgrader nu, fortsatte samme onyktre man spekulerande när han tillsammans med en något stadigare följeslagare passerade parkeringen. Han avslutade sin intressanta monolog:
– Fast inte för jag bryr mig direkt. Hans steg blev märkbart snabbare som om han precis upptäckt något otäckt och diskret försökte fly ifrån det. Kanske hade han, trots fyllan, lyckats lägga märke till att den stackars saten han skrattade åt faktiskt inte alls sov utan låg med vidöppna ögon och stirrade ner mot asfalten, gråtande...

Läs den spännande fortsättningen i nästa Stardust!

Martin Rosén
Denna text är även publicerad i Stardust #99, juli 2003.