Tina besökte London och passade på att ge oss en snabbresumé av läget där.
London Topp 51. Barfly @ the Monarch
För mig är Barfly högborgen för musik där många mindre ”up coming” band får chansen. Under vårt besök hade vi det stora nöjet att se Grand Rose Band, 8 mm och Neon. Det ultimata stället att beställa en lager, få nya musikaliska bekantskaper och härja runt rent allmänt med spenderade pund beroende på ditt sug efter öl snarare än inträdet.
2. Topplistornas innehåll
I Sverige är topplistorna fyllda av Fame Factory-tjafs, Melodifestivalen-samlingar och så lite Håkan, lite Moneybrother, ofta Gessle…det finns oerhört mycket bra svensk musik enligt mig fast oftast utanför topplistorna. Men i England är topplistorna som vacker konst för mig. Killers, Kasabian, Stereophonics, Bloc Party, Razorlight…I’m not worthy!
3. Britpopens död!?
Britpopens död är sedan länge utropad. Jag hörde det, jag accepterade det. Då måste det ju va så att det ersatts med Britrock. Och det är bara bättre. Sylvasst, snyggare och spritdoftande!
4. Musikmegakomplex
I High Fidelity svär huvudpersonen Rob över stora musikmegakomplex utan själ. Kanske sant men Virgin megastores och HMV får verkligen min röst, any time of day. Jag fullkomligt älskar dem. Kanske för att jag är lite efter och det Evan eller Paul eller vad nu de anställda specialisterna rekommenderar är godis för mig. Vilket fall som helst skänker det mig andakt vilket gör mig nöjd.
5. Valvet på Hard Rock Café
Det är kanske ”gårdagens nyheter” sedan länge men jag tyckte att snabbresumén av musiken från 50- till 2000-talet var ett allmänt trevligt inslag. Sedan att få dregla över John Lennons kladdiga anteckningar av ”Instant Karma” eller Kurt Cobains gitarr och karaktäristiska vita solglajer gjorde inte min dag sämre. Dessutom var den hiskeligt bakfulla guidens urtypiska brittiska sätt (allmänt uttråkad och superironisk) väldigt underhållande. Han sågade 80-talets pudelrock vid fotknölarna och uttryckte sin totala avsky mot Madonnas version av American pie! Fabulous darling!
Lite mer om banden från Barfly-spelningen
Grand Rose Band – Förbandet till förbandet. Vad käckt! Folk hade knappt hunnit från baren när GRB drog igång. Jag och mitt sällskap stod som förvånade fågelholkar. Härlig rock med lite folkinfluerat sound som definitivt förtjänar en genomlyssning. Ge ”Start them young” 20 sekunder, den sitter resten av dagen och ja, välkommen till pleasantville!
8 mm – Duo med Twin Peaks-stämning. Musik passande att ta en Metropolitan till fast på nåt litet prettigt ställe i Notting Hill snarare än skitiga Camden. En kille som allt för sällan tog ton, som spelade gitarr till förinspelade bakgrunder med väldig inlevelse. Sångerskans röst påminde om Cardigans-Nina. Tyvärr tänkte ingen på rösten, samtliga koncentrerade sig på nåt som rimmar på röst och som var på god väg ut ur den brandbilsröda klänningen.
Neon – det talas om ”aussie invasion” och jag antar att Neon hör till denna kategori. The Vines och Jet är andra utsökta australiensiska band som får invadera mina öron när som helst. Efter alla attitydstinna bands inträde känns Neons okomplicerade och ödmjuka approach väldigt fräsch. Missförstå mig rätt men till och med attityd kan efter överdriven konsumtion kännas som tradigt idisslande. De gillar det de gör och lägg till att de ser fasligt nöjda ut vid beröm. Hur låter de då? Ja, som Neon. Lite Pumpkins minus heshet. Kinks hörde jag någonstans och kan inte annat än att hålla med. Musik är inte bara till för öronen utan en känsla ska förmedlas vilket Neon gör. Snart kommer fullängdaren och singlarna finns att beställa på Graham Coxons bolag. Hade jag 13 pund skulle jag göra det. Nu har jag inte det tack vare en flaska Smirnoff på taxfreen…så jag får vänta.
Tina Persson
Oktober 2005