The Hives-syndromet

Jag har drabbats av en svår men inte alltför sällsynt åkomma. Det började med att jag gav alla nya skivor omdömet "visst, okej skiva, men dom borde rocka till det lite". Sjukdomen uppträder som en trojansk häst och därför var jag vid den här tidpunkten helt omedveten om att jag smittats.

Lite senare, när jag upptäckte att jag inte längre kunde lyssna på Dimbodius vackra sånger, började jag misstänka att något var fel. När jag så en dag hörde Kents ljuvliga låt Cowboys och började vrida mig i plågor och hålla för öronen, kunde jag inte längre blunda för fakta. Jag var illa ute och symptomen gav sken av att vara den mest allvarliga sjukdom jag någonsin drabbats av.

da hives is law, ya is crime

Dagen efter uppsökte jag min husläkare som tog blodprover och röntgade hela kroppen. Till slut kungjorde han domen: "Du har drabbats av VVV-syndromet", sa han med dyster min. "Jag har vaddå förnånting..?" undrade jag förbryllat. "Jo, titta här på röntgenbilden av ditt hjärta. Ser du den lilla pricken där längst till vänster?" Det gjorde jag, men jag förstod fortfarande ingenting. "Om du tittar på det genom det här mikroskopet, kan du läsa vad det står där då?" "Ja, det står...veni vidi vicious!" "Precis. Det är snorungarna från Fagersta som är roten till dina problem" svarade läkaren, fortfarande med lika dyster min.

Och på den vägen är det. VVV-syndromet innebär att jag är totalt The Hives-skadad. Efter att ha hört deras senaste skiva Veni Vidi Vicious, sett dem live och bokstavligt talat tagit dem till mitt hjärta, bedömer jag all musik efter The Hives. Följaktligen blir allt som inte är lika hårt, slagkraftigt och självsäkert som The Hives ganska dåligt.

Mina första syndrom drabbade mig för ungefär ett år sedan, och jag är fortfarande inte helt återställd. Till exempel mår jag illa av att se band som går på scenen och generat tackar för att det kommit så mycket folk. Jag vill se band som marscherar rakt upp på scenen, står tysta i några minuter och sedan brakar igång med sin största hitlåt, bara för att sedan gå av scenen. Jag vill se band som spelar låtar som "Howlin' Pelle talks to the kids". Jag vill se band som spelar sist på en tredagarsfestival och tackar alla sina förband!

Jag försöker följa doktorns medicinering med musik som kan vara både rockig och lugn och idag är jag på bättringsvägen. Men akta er, VVV-syndromet drabbar alla åldrar och det är mer smittsamt än mul- och klövsjukan...

Maria Nilsson
Sommaren 2001