Finkultur och fulkultur
Varför anses viss kultur vara finare än annan? Varför ger "Brott och Straff" mer kreddpoäng än en skvallertidning? Läs Valdemars tankar om vad som är så kallad bra respektive dålig kultur.Jag hade ett samtal häromsistens om det här med finkultur och populärkultur. Det finns en del som hävdar att gränserna mellan finkultur och populärkultur har upphävts i vårt degenererade och postmoderna samhälle. Ingenting kan vara mer fel, dom har kanske uppluckrats en aning men dom har definitivt inte upphävts, det anses fortfarande vara betydligt finare att läsa "Brott och Straff" än "Se & Hör" och så kommer det antagligen också alltid att vara. Dessutom finns det ju en enorm gradskillnad på populärkultur också. Beatles anses ju t.ex. vara mycket finare än Britney Spears.
Jag har egentligen väldigt svårt för begreppet finkultur, varför ska en viss typ av kultur anses vara finare än annan kultur? Samtidigt tycker jag ju att det är bättre att läsa "Brott och Straff" än "Se & Hör" och ibland kan det vara lite svårt att motivera utan att känna sig som en elitistisk snobb.
»De hävdar att de gjort någonting direkt från hjärtat men gör ändå totalt olyssningsbar musik. Svaret måste vara att de har tråkiga hjärtan«
Om jag säger så här då: Det kanske behövs någon sorts uppdelning men inte nödvändigtvis i fin- och populärkultur. För det finns ju lika mycket bra saker som skit inom såväl finkulturen som populärkulturen. Den enda rimliga uppdelningen är egentligen i bra och dålig kultur och möjligtvis kanske ”dålig kultur som är så dålig att den blir bra” eller nåt. Och det är recensenternas uppgift att försöka visa (och bevisa) vad som är bra och dåligt.Men kan man egentligen dra någon gräns för ”bra kultur” och ”dålig kultur”? Egentligen är svaret rätt självklart. En artist eller författare eller konstnär eller whatever måste ge något. Något som han/hon själv skulle vilja ha. Det är ungefär som när man ger bort julklappar, personligen skulle jag aldrig ge bort något som jag inte själv skulle bli glad av att få.
Eller vänta... Det kanske inte är riktigt samma sak förresten, för det mesta känner man ju den man ger bort en julklapp till och kan gissa sig till vad den personen skulle bli glad av att få. Men när man t.ex. gör en skiva så vet man inte vem som kommer köpa den och just därför blir det så viktigt att bara göra något man själv skulle uppskatta. Om man inte gör det utan försöker gissa sig till vad konsumenten vill ha blir det utan tvekan en olyssningsbar och intetsägande sörja.
Men är det så enkelt? Kanske inte. Det finns säkert artister som hävdar att dom gjort någonting ”direkt från hjärtat” och inte alls sett till dom kommersiella värdena men som ändå gör totalt olyssningsbar musik. Svaret måste vara att dom har tråkiga hjärtan eller också att dom inte anstränger sig tillräckligt. För samtidigt får man inte glömma att det är minst lika viktigt att underhålla som att göra något ärligt. Och underhåller gör man ju genom att göra någonting annorlunda och nyskapande. Eller så gör man nåt som har gjorts tusen gånger förut men gör det så jävla bra så det utklassar alla dom andra tusen försöken.
Ni ser, det finns inget enkelt svar som talar om exakt vad som är bra och dåligt – och tur är väl kanske det. Men jag kom i alla fall på en mening medan jag satt och skrev nu som kanske kan vara bra att bära med sig i bakhuvudet:
Det viktiga är inte att veta, det är att vilja och att våga. Glöm aldrig det.
Valdemar Möller