En skön antihjälte att identifiera sig med

Malin Svedjeholm tecknar Plåstra, en serie om en tjej som är som du och jag.

– "Och där satt hon som ett fån"! Malin Svedjeholm skrattar och säger att sen hon började rita skämtteckningar har det hänt att hon också pratar på det sättet.
Men det är inte skämtteckningarna som tar upp det mesta av Malins tid. Det är de längre seriestripparna, främst i form av "Plåstra".
– Det är helt enkelt värsta losern, haha. Jag kom på namnet och figuren när jag var 16 år. Serien är som en slags dagbok över hur det var att växa upp som tonåring. Det är pinsamt mycket baserat på mitt eget liv. Eller, den är inte helt självbiografisk, men det är å andra sidan inte taget ur tomma intet. Jag får ofta idéerna från mitt eget liv.
Malin Svedjeholm är 23 år och kommer från Luleå. Hon pratar lugnt på norrländskt vis, med de underbara obligatoriska inslagen av "joooo". Hon har självdistans, vilket kanske är ett måste när man lämnar ut sej själv på det här sättet.

De seriestrippar jag har läst av Plåstra har gett mej en bild av henne som en skön antihjälte, hon är sej själv och skiter i vad andra tycker. Det går ofta snett för henne men hon repar sej ändå. Serien handlar ofta om pinsamma händelser eller sånt som går fel.
Varför började du teckna Plåstra?
– Jag antar att det var ett resultat av att vara…outsider. Det gav utlopp för allt som jag inte vågade säga högt. Och är lite så fortfarande.
– Jag är allergisk mot såna här seriekvinnor som alltid måste vara perfekta, som Jessica Rabbit och Nemi. Plåstra är helt enkelt en vanlig människa, som man kan identifiera sej med även om man inte är miss universum. Och om vi kommer in på det här med könsroller, så tycker jag att även kvinnor som tecknar kvinnor ofta verkar fastna i mytbilden om hur man ska se ut.
Hur kom du på namnet?
– Vet inte riktigt hur jag kom fram till det. Jag var besatt av ordet "plåster" i mina äldre tonår. Det enda namn jag skulle kunna tänka mej annars är "Malin" och det känns lite för självbiografiskt. Det är bra med "Plåstra" för det är ett namn som inte finns. Man vet att ingen annan använder det.
Får du plats med allt du vill skriva om i Plåstra?
– En del vet jag inte hur jag ska foga in.. men jag planerar att utvidga serien så att hon blir vuxen, och provar en massa skitjobb och så. Kanske bor ihop med nån kille.
Är det en slags terapi?
– För mej är det det. Ibland är det synnerligen terapeutiskt..säger hon och syftar på serien som är med i det här numret av Stardust. Ibland vill man skriva längst ner att det är tillägnat den och den individen. Men det gör man inte, hehe.
Men det är väl bättre än att man blir aggressiv mot människor?
– Ja, eller som jag, får lust att kasta stolar omkring sej. Haha.

Malin medverkade i en seriebilaga som gavs ut av Knasen nyligen, ”De nya svenska serierna”. Bilagan blev recenserad på en mailinglista som Seriefrämjandet har. Därifrån kom inspirationen till serien som syns i Stardust.
– Han recenserade hela bilagan, som "ren jävla dynga", eller "förbannad dynga" till och med. Fast min serie tyckte han mest var harmlös och ointressant..
– Äh, han är bara bitter. Hans glanstid har inte kommit.. Hehe, tillägger hon nöjt.
– Jag har ändå blivit recenserad ganska många gånger. Men första gången man får en kass recension…så upptäcker man att man att man inte är så hårdhudad som man trodde.

Maria Nilsson
Denna text är även publicerad i Stardust #99, juli 2003.