Från punkrock till melankoli och nästäppa
Den här kvintetten från Milwaukee, Wisconsin i USA bildades 1995 ur askan av diverse lokala band. Vi träffade trummisen Dan Didier för att prata om deras nya sound, Sverige och näsdukar.I och med deras fjärde album ”Wood/Water” har The Promise Ring ändrat stil. De har övergått från Weezeraktig emopunkrock till lugnare, melankolisk musik som påminner om sena Blur med inslag av Mercury Rev. Det finns en anledning. För två år sen gavs sångaren, gitarristen och låtskrivaren Davey von Bohlen diagnosen stor hjärntumör. Den visade sig dock vara godartad, men en sån händelse påverkar ens liv. Och om man råkar spela i ett rockband, ens sound. ”I’m suspicious the doctor stole all my fast songs” säger Davey von Bohlen på Antirecords (deras nya skivetiketts) hemsida.
– We don’t have any expectations. We just wanted to work with the record and then put it out. It’s another cake teaser, snörvlar Dan Didier fram när vi träffar honom på Hultsfredsfestivalen. Vi frågar om han är förkyld. Han funderar lite:
– Actually…I’m allergic to grass. Säger han när vi sitter på en stor gräsplan. Vilken han minuten innan kommenterat ”yeah, that’ll be fine” som förslag att slå oss ner på. Men…antingen är han bara artig eller så kanske lite allergi inte är så farligt när man gått igenom det som The Promise Ring har. Julie har i alla fall ett oöppnat paket pappersnäsdukar som hon skänker till den snuvige stackaren.
När de startade för sju år sen tog de sitt namn utan att tänka igenom det särskilt mycket, och de har senare tyckt att det är ett ganska hemskt bandnamn (det betyder förlovningsring).
– But now we’re stuck with it, there’s not so many options...all you can do is break up, säger han och ler lite.
Han pratar om deras utveckling och hur allt ställdes på sin spets för ett par år sen.
– It’s a growing process, us maturing as persons and as musicans. And we came to a point when we were giving up everything. We were changing labels, we got a new member and so on. But when a lot of things change, that’s good. It’s like starting over.
De har spelat i Sverige två gånger förut, på en mindre festival han inte riktigt minns namnet på, och han känner till en hel del svensk musik.
– Sweden has a lot of talent. I like Hives and The International Noise Conspiracy. The last time we were here we opened for Refused. Plötsligt ler han och säger imponerad:
– You have a great government here, you really do. They give you money to tour. That’s fucked up.
Vi blir själva rätt förstummade över påståendet och försöker reda ut vad han menar. Kanske...studiecirklar?
Han säger också att han gillar A Camp och såg lite av konserten tidigare under dagen. – This is our first major festival, berättar han och nyser strax därpå.
– I’m gonna use this, säger han och tar en pappersnäsduk. We’ve got ten days left here in Europe and then we’ll get home so Davey can get married.
De ska också spela på ett ställe ihop med Jimmy Eat World och Desaparecidos, och vi kommer in på det känsliga politiska läget i USA nu.
– America is at an all time high alert now, säger han. It’s weird how patriotic America is right now.
Sen börjar det bli dags för både honom och oss att se Sonic Youth, men vi frågar vad han har för förväntningar inför deras egen spelning ikväll.
– Well…I hope people will show up, säger han, flinar och avslutar meningen på ett fascinerat sätt som bara småbarn och rockstjärnor kommer undan med:
– I hope there will be people in the building. While we play. And if there is, that’ll be really cool...
Julie Rocco
Maria Nilsson
Denna text är även publicerad i Stardust #9, augusti 2002.