HemsidaGrundaren till Northern blues
Ett samtal med Kristofer Åström om religion, pengar och töntiga låtar.
– Jag tar på mej bägge hattarna såhär… Kristofer Åström gestikulerar med händerna och armarna mot huvudet för att illustrera sina två hattar. Den ena är för hans röjiga band Fireside och den andra för hans lågmälda soloprojekt med kompbandet Hidden Truck.
När vi träffar Kristofer har han precis kommit tillbaks från Tyskland, där han spenderat ett hektiskt dygn fullproppat med intervjuer för hans båda musikprojekt. Det är utlandslansering på gång.
– Ja…det är det. Eller vi ska åka runt. Vi har varit i Tyskland och i Danmark och försökt göra lite intervjuer där. Och så ska jag till Holland och Norge, och kanske till Italien också. Jag fick faktiskt höra nu, haha, att i Tyskland, just när det gäller mitt soloprojekt så har jag startat en ny genre. Nåt som heter "northern blues". Han ler lite förläget.
– Så jag har startat en ny genre. Det känns ju skönt. Fast det är bara i tidningarna som dom håller på med det. Det är bara journalister som refererar till "northern blues"… Och Christian Kjellvander (som Startracks också lanserar utomlands nu, red. anm.) blir indragen i det där också... och lite andra.
Det är som med "Quiet is the new loud"?
Kristofer lyser upp: Ja precis! Det är exakt samma sak, fast dom behövde väl hitta nåt nytt…eller bryta det där, haha.
Vad tycker du känns bäst live? Att spela med bandet, Hidden truck, eller att vara ensam?
– Hmm…det är ju roligare att köra med bandet för då har man sina kompisar med sig. Men samtidigt så är det lättare att få kontakt med publiken när man kör ensam. Och få någon sorts konversation med publiken. Dessutom sitter man i en ganska bekväm situation också. När man spelar själv behöver man inte göra så mycket... Man sitter där och folk kommer och betalar pengar för att kolla på en. Man behöver inte säga så mycket för att folk ska skratta. Det är rätt skönt, hehe.
Kristofer får plötsligt syn på rubriken på vårt frågepapper. Den som vi spontant skrivit precis innan intervjun utan att reflektera särskilt mycket över. Det var nämligen vad vi brukar kalla Kristofer Åström.
– Mister Emo…
Ehm. Ja. Haha.
– Är det jag det? Ja..tack, tack för det, ler han.
Känner du ibland att du borde ha satsat på ett vanligt hederligt jobb istället? För det ger inte så mycket pengar det här?
– Nä, jag känner aldrig det faktiskt... Jag har provat på att jobba och det är ingenting för mig. Jag klarar inte av det. Så att jag känner hellre att jag prioriterar att hålla på med det som jag tycker är kul att göra, det jag trivs med – istället för att tjäna massor med pengar på sånt jag inte gillar.
Du jobbade i skivaffärer ett tag.
– Ja, det gjorde jag….det var en mellanperiod. Jag var tvungen att ha ett JOBB. Och det var det bästa jag kunde tänka mig.
Går det runt nu då?
– Jag klarar mig. Jag kan betala hyran, och kan köpa lite mat. Men jag är ingen ... vad ska man säga... miljonär...jag är inte ens en tiondel av en miljonär.
Men det finns ju inte så många miljonärer. Så du är inte så ovanlig.
– Nä precis. Inte i musikbranschen i Sverige i alla fall. Den finns några stycken som är...
Här börjar Kristofer mumla nåt om att man kanske inte ska prata så högt om det. Så vi får gissa.
Vilka då? Per Gessle?
Kristofer mumlar nåt ohörbart.
Tuggummipop...?
– Näeh.
Men vilka meeeenar du?
– Det finns ett band som är Sveriges största band just nu.
Kent?
– Dom ja! Jo, dom är ju.. men...nää.
Soundtrack?
– Näh inte.
Hives!
– Dom var svåra att komma på... Han ler.
Men det är ju för att det går bra utomlands.
– Jo..
– Jag tror inte Kent däremot har så där jätte, jätte-mycket pengar.
(Här måste vi bara påpeka att alla som har sett deras merchandise på sista tiden kan ju börja undra.)
Vi pratar om skillnaden mellan att ge ut skivor på ett större bolag och ett mindre. Och att det var lite svårt för Kristofer när han ville ge ut Leaving Songs och Northern Blues med kort mellanrum. Det gick för sej, men hans skivbolag ville ändå se Northern Blues som den ”riktiga” skivan, den som de satsade promotion-resurser på.
– Fast jag skulle ändå kunna få ge ut skivor lite titt som tätt sådär, på Startracks. Det skulle inte vara någon stor grej - bara man visste att den här skivan kunde sälja i tusen ex sådär - om man hade det som plan. Men nu har varken jag eller skivbolaget det som plan egentligen. Men den nya Ep:n, Dead End, är ju... en liten kompromiss, hehe. För jag ville släppa någonting. Och Startracks gav med sig och lät mig släppa den plus att jag troligtvis kommer att släppa en till EP i sommar, med bara akustiska låtar.
– Sen kommer det att komma en ny Hidden Truck-skiva i början av nästa år.
Det är ganska tajt.
– Ja, det är ju det. Vi hoppas på det i alla fall. Vi ska spela in den till hösten och så kan den komma i kanske... februari, mars nånting.
Är du religiös?
– Näh *heh* inte alls.
I någon tidning sa du för ganska länge sen "Ja, nej, eller jag vet inte."
– Jag ska säga såhär. Jag är uppvuxen i ett.. Jag ska inte säga religiöst hem, men med en tro sådär som jag blev påtvingad som liten. Och det är svårt att bryta den. Men när man tänker efter så tror jag inte på religion. Jag tror ju inte på att det finns en Gud, jag tror inte att... eller jag tycker att religion överlag är roten till ganska mycket ont i världen och jag kan inte tänka mig att nåt som är roten till så mycket ont ska vara nåt gott... Däremot, det här kan jag säga: Jag kan tycka att det kan vara bra med själva tron. Min morfar dog för några månader sen och min mormor blev änka då efter 60 års äktenskap. Hon är jättejättereligiös och aktiv inom pingstkyrkan. Och då ser man verkligen hur den tron hjälper henne. Hur det gör henne stark så att hon kan fortsätta.
– Jag har en låt som heter "Oh Lord" som många har tolkat som att jag är religiös. Och det är ju lätt att göra det, det förstår jag, men den är *suck*.. den är från min mening mer som en reaktion på hela det här med religion. Hur folk enkelt lägger allting på Gud sådär: "Men det ordnar sig.. Gud kommer att ordna det här".
Kristofer har nyligen gett ut en ny Ep, ”Dead End”, och texterna på den känns väldigt mycket bättre än hans tidigare texter.
– Ja, jag tycker det själv! Men jag vet inte, det är ju ändå ganska lite skillnad. Fast det beror väl på hur långt tillbaka man går, tycker jag. Om man går tillbaka till tidigt Fireside så är inte dom texterna så himla bra faktiskt, hehe. Det blir ju enklare och enklare att skriva texter och få fram det man känner. Förut har jag mest bara skrivit. Men nu på senare tid har jag börjat tänka på att jag kanske måste utvecklas också. *skratt* Så jag prövar nu att läsa mer än vad jag har gjort tidigare och ser om det hjälper nåt.
Tycker du att fraseringar är viktigt?
– Ja det tycker jag, säger han med eftertryck.
På Kristofers första skiva, ”Go, went, gone” är det väldigt enkla texter. Men det känns som han skulle kunna sjunga vad som helst.. en Popstarstext eller nåt. Och ändå få det att låta bra eftersom han fraserar det så bra. Det låter som han håller på att gå sönder. Kristofer håller med om att fraseringar är viktiga, men ler och säger:
–Fast vissa av mina texter ÄR ju nästan Popstars-texter också. Det är så det är.
Har du testat att göra någon ironi- eller parodiversion av dina egna låtar någon gång?
– Tja…jo, det gör vi väl ofta men sen tycker jag det är kul är att ta andras låtar som kanske är lite töntiga... Som om man tar t.ex. Avril Lavigne *säger hennes namn fånigt*... -låten "Complicated"… Den refrängen är ju så helt fantastiskt bra, egentligen!
Ehm..hur går den egentligen?
– *sjunger* "why do you have go and make things so complicated..."
– Och om man gör den i en akustisk mollversion så blir den jättebra!
Julie Rocco
Maria Nilsson
Denna text är även publicerad i Stardust #99, juli 2003.