Tillbaka

Gravitation

Buspojkarnas återupprättelse

När vi intervjuade Martin Hederos och Mattias Hellberg förra gången var det releaseparty för deras självbetitlade coverskiva. Det var ett halvår sen och mycket har hunnit hända sen dess. Recensenterna har öst guld över dom och de har varit på turné. Men hur tycker de själva att det har gått? Blev det som de hade tänkt sig? Stardusts utsända mötte dom på en lerig Arvikafestival 2000.

– Allt har gått bra. Över förväntan faktiskt. Vi har gjort fem spelningar i Stockholm och turnerat lite i Oslo och Bergen. Responsen har varit skitbra, berättar Martin.
– Det är sjukt om man tänker efter, funderar Mattias, för det ligger bisarrt lite arbete bakom skivan i jämförelse med hur mycket uppmärksamhet den har fått i pressen.
– Ja, och den var väldigt billig att göra också, fortsätter Martin. Det tog bara två dar att spela in. Och det är jävligt kul att små bolag som Gravitation, som drivs av Nicklas Stenholm i Karlstad, kan sticka upp mot jättarna, att man inte alltid behöver skrika högst.


Killarna har spelat tillsammans i fyra år till och från, och dykt upp lite varstans. Det var först med skivan det blev allvar.
– Vi hade en massa covers som vi grävt fram i Mattias vinylsamling. Det var svårt att välja men de åtta som finns på skivan känns som de mest klockrena.
– För mig som sångare är det viktigt att texterna innehåller nånting, säger Mattias. Jag måste verkligen känna att jag förstår vad den som skrev texten menade för att kunna sjunga den.
– Det första steget efter plattan har varit att skriva nya egna låtar. Och det har vi gjort, så nästa skiva blir en blandning av covers och eget material, berättar Martin.

Martin tittar lite på klockan. Det är snart dags för dem att gå upp på scenen. Hur är det att spela på festival jämfört med barer?
– Vi har bara spelat på Hultsfredsfestivalen hittills i sommar men då var konserten tidigare på dagen än här [kl 00.30] och det var bättre. Det kommer att kännas konstigt att gå upp och sätta sig på scenen när man själv gått omkring och kollat på andras spelningar hela dagen. Men det är roligare att visa sig på en stor festival än på mindre ställen. Publiken är bredare. Arvikafestivalen är bra, lagom liten. Och det är kul att få komma tillbaka och uppträda igen.
Igen?!
– Ehm..ja, flinar Martin och kollar på Mattias som tittar ner. Vi var här med vårt gamla band Nymphet Noodlers men de tyckte att vi var för..."busiga" så vi blev bojkottade av festivalen. Det känns lite som en återupprättelse att få komma hit och spela nu.

Men hur gick det egentligen med hotellturné-drömmen som de så romantiskt pratade om i förra intervjun?
– Det är knäckande, tycker båda med en stor suck.
– Vi har kommit på att vi inte skulle klara av att spela på nåt sjaskigt litet hotell där det sitter ensamma personer som inte lyssnar på vad vi spelar, säger Mattias.
Och Martin skrattar: Vi är nog för fåfänga, det är mer en skön vision.
– Ja det låter ju bra men det passar mer på film än i verkligheten, avslutar Mattias.

Det är fullmåne och dags att gå. Båda reser sig och går bort mot scenen där en ganska berusad men entusiastisk festivalpublik väntar på att bli hänförda.

Britta Olsson
Hösten 2000