Tillbaka

Hemsida

Vackert och aggressivt
– ett vinnande koncept?

Ett av de namn det snackas mest om i musiksverige just nu är Borlängebandet Mando Diao. I sommar ska de spela på bland annat Kalasturnén och Emmabodafestivalen. Vi ringde upp gitarristen, sångaren och låtskrivaren Gustaf Norén (inte son till Lars) för att kolla om de är nervösa inför Kalasturnén.

– Nä, inte så speciellt. Det blir väl sen kanske, säger han på släpigt dalmål och låter som en svensk version av Courtney Taylor-Taylor; drygt självsäker med flummiga utläggningar.
I andra intervjuer har de pratat vitt och brett om hur bra dom är, så jag frågar vad som skiljer dem från alla andra band. Gustaf säger att de skriver mycket bättre låtar, att de är 20 år och att de kör på sin grej.
– Alltså jag vet inte hur folk gör låtar idag. Vi skriver… låtar som ”Jumpin’ Jack Flash”, i den klassen. Vi har tjugo såna låtar. Andra band har ingen passion. Dom brinner inte för det dom gör. Dom vill inte bli ihågkomna. Och så är dom för nöjda, man får aldrig bli nöjd.
Hur gör ni när ni skriver era låtar?
– Vi skriver först en vers, tills den är riktigt jäkla bra. Sen skriver vi en refräng, tills den är riktigt jäkla bra. Vi väntar tills det dyker upp en låt i skallen. Björn [bandets andra sångare, gitarrist och låtskrivare] ringer mig och säger ”nu har jag en låt på gång” och jag säger ”det har jag också”, och då skriver vi ihop nåt. Man kan liksom inte sitta och för söka pressa ur sig en låt. Antingen föds du med talang eller inte.
Men tänk om låtarna tar slut en dag?
– Ja, jag vet. Då lägger vi av.

»Jag blir nog inte lika berörd av vår musik som andra blir.«

Vad tycker du om de andra banden som spelar på Kalas?
– [tystnad] …jag vet inte. Thåström hade väl rätt mycket kraft när han började..men annars, Kent och dom. Det är inget drag i dom banden. Eller...möjligen i Hellacopters.
Så du är rätt säker på att ni är dom som kommer att göra störst succé?
– Nja…det går inte att jämföra oss med dom.
Han pratar om att de trots att de är så unga och kommer från Borlänge, nu ska spela på Kalasturnén tillsammans med band som har harvat på i hur många år som helst. Han säger att deras genré har lättare att beröra och att de har en charm i att de är unga och aggressiva. När jag frågar hur det kom sig att de ska spela på Kalasturnén måste Gustaf tänka efter. Han grubblar ett tag och undrar om det inte var så att nån hörde en demo. Fast sen ändrar han sig. Han minns inte riktigt hur det gick till.


Av de fem medlemmarna i bandet sjunger två. Hur funkar det när man väljer vem ska sjunga vad?
– Det lättaste är ju om den som skrivit en viss text sjunger den. Men vi skriver så jävla fifty-fifty. Det hänger mest på det praktiska, vi har olika typ av röster. Om det till exempel är en lite punkigare låt så sjunger jag den.
Sen svävar han ut i svammel om att de inte kommer att vara lika bra om fem år, att dom egentligen var bäst för tre år sen, nån slags konstig teori om att 35-åringar inte kan skriva bra låtar för att de skriver för individuellt, och annat skräp vi inte riktigt har plats för i Stardust. Däremot pratar han om en annan grej som är rätt smart, nämligen att skriva vackert, och att de stora artisterna (som Oasis, Beatles, Dylan) blivit stora för att de skriver låtar som är väldigt vackra. Mando Diaos styrka ligger enligt Gustaf i att de kan blanda sånt som är vackert med aggressivitet.
– Vad vi än skriver om så skriver vi om starka känslor. Om vi ska skriva nåt vackert, så skriver vi om kärlek, för det är enda man kan skriva om. Och då menar jag riktig äkta kärlek. Om vi ska skriva om nåt ledsamt, så skriver vi bara om djup sorg. Inte ångest, livsöden eller nåt sånt.
Ni har skrivit på för ett riktigt stort bolag [Capitol/EMI], är ni inte rädda att förlora er konstnärliga frihet?
– Nä, vi har bra låtar. Så då kan dom göra vad som helst med dom och det kommer fortfarande att vara bra låtar.
Ni har beskrivits som ett skitigare Beatles, är det en jämförelse ni gillar?
– Jag tycker Beatles var skitigare än vad vi är. Även om vi har levt ett skitigt liv så är det inget mot dom, inget hopp nånstans, spela 16 timmar om dygnet för att få ihop pengar till mat. Men för att vara tuff idag måste man vara mycket tuffare än vad dom var, eftersom tiderna ändras. Fast i förhållande till vår tid är vi lika skitiga som dom var, även om vi inte är lika revolutionerande eller uppseendeväckande som dom var.

»Det kommer aldrig att bli samma energi som vi har när vi spelar live, ingenting kan jämföras med det. Inte ens om man spelar in det på video. Du kan aldrig fånga svettdropparna på min panna.«

Tre av medlemmarna bor kvar i Borlänge och Gustaf berättar att i Borlänge har de den mentaliteten att de bor längst bort från Stockholm i hela Sverige. Han säger också att i Borlänge skiter de i stilar, till skillnad från Falun där man kategoriserar folk, där det bor läkare, jurister, direktörer. Det verkar som det finns en viss skillnad mellan Falun och Borlänge, och det senare är det man ska komma från om man vill vara ett hårt arbetande band med skitigt sound.
Efter en massa hyllande recensioner och glada jubelrop från alla håll kanske man har rätt att vara kaxig? Det borde åtminstone vara svårt att inte påverkas av det, och även om Gustaf är övertygad om att de skriver rejält bra låtar så säger han:
– Jag blir nog inte lika berörd av vår musik som andra blir.
Jag föreslår att det kanske beror på att han har skrivit den, och han håller med. Sen kommer vi in på klassiska skivor, och han nämner Jakob Hellmans ”…och stora havet” som alltid kommer upp i diskussioner om klassiska svenska skivor. Han tror att folk kommer att minnas deras skiva långt efter att de har glömt Jakob Hellmans. Just därför att de är 20 år och kan skriva låtar som berör. Eller skiva och skiva. Hittills har dom bara spelat in en EP, ”mest för att ha nåt att sälja på Kalasturnén” hävdar han. Men fullängdaren är i stort sett klar, de har spelat in allt utom sång; skivan planeras att släppas i september. Gästboken på deras hemsida är fullproppad med alltigenom positiva reaktioner från lyssnarna, med undantaget att folk tycker de låter bättre live än på skiva.
Försöker ni eftersträva ett livesound på skivan?
– Det kommer aldrig att bli samma energi som vi har när vi spelar live, ingenting kan jämföras med det. Inte ens om man spelar in det på video. Du kan aldrig fånga svettdropparna på min panna. Men vi försöker spela in så mycket som möjligt av materialet live.
Ni har ett gammaldags sound. Vill ni låta som de gjorde förr?
– Alltså dom här banden recensenterna skriver att vi lyssnar på, Sonic, Pretty Things...vi har aldrig hört dom.
Vad tror du då det beror på att alla recensenter nämner dom?
– Det kanske blir tråkigt att skriva Beatles och Stones hela tiden..dom vill skriva lite häftigare grejer. Men det är ju Beatles och Stones vi lyssnar på.
När började ni med musiken?
– [tystnad] …alltså jag har ju velat bli rockstjärna sen i femman. Men nu har jag en annan syn på det.
Hurdå? Du vill hålla på med musik nu och inte bli rockstjärna?
–…ja det kanske är mer så nu än i femman. Fast vi känner fortfarande ett kall… det är nån ödesgrej.
Men han säger på allvar att det är viktigare att vilja bli rockstjärna än att vilja hålla på med musik.

Flera gånger under intervjun återkommer han till frasen ”Vi kommer ju att bli stora”. Det borde kännas rätt jobbigt om man inte blir stor när man är så grymt övertygad om det. Gustaf håller med men säger också att om dom inte blir det så kommer dom att lägga av. Nu frågar man sig såklart, är självförtroendet överdrivet eller berättigat? Ja, precis som i fallet med Courtney Taylor-Taylor har vi att göra med ett band som skriver suveräna låtar, även om de inte haft en hit i klass med ”Bohemian like you”. Ännu. Men musiken kanske kunde få tala lite mer för sig själv?

Maria Nilsson
Denna text är även publicerad i Stardust #9, augusti 2002.