Låtskrivande som terapi och känslopåverkan

Stardust träffar Jens Lekman dagen efter hans spelning på Nöjesfabriken i Karlstad i december 2003.

När vi gjorde denna intervju hade spelningen ägt rum kvällen innan. Kanske tänkte vi på spelningen mer än Jens själv. Lokalen var halvfull precis som publiken. Trots att stämningen vid scenkanten hade potential fanns det givetvis personer med oral magsjuka som inte kunde hålla snattran ens fem minuter. Jens Lekman lämnade scenen efter tio låtar och kom inte ut tillbaka. Det var ett abrupt och lite konstigt avslut men själva hade vi nog inte orkat två låtar i det rådande sorlet. Lyckligtvis har Jens skaffat sig den hårda hud en artist bör ha då han gjorde sin debutspelning ett år tidigare. Så tillräckligt att han inte ens reflekterat över gårdagen. Han sa sig varit med om värre.

Mallenligt ville även vi ha hans bakgrund och Lekman berättar om musikäventyret som började i ett garageband med en bas. Detta övergick i att låna pappas gitarr och Kurt Cobains låtar som demonterades och egna låtar växte fram. Det tog inte lång tid att lära sig att spela gitarr och väldigt många låtar skrevs men de skulle först framföras flera år senare. Detta kan, utan att överdrivas, kanske betecknas som musikalisk begåvning.

När Jens arbetar med låtar arbetar han med typ 5 på samma gång. Hans texter berättar många gånger en historia från verkliga livet men slutet blir ibland alternativt. Trots det vill han beteckna låtarna som enkla och raka och erkänner även att skrivandet är en slags terapi för att bearbeta och gå vidare. Detta gjorde det tidigare svårt att skilja mellan känslorna i låtarna och hans egna känslor. Att musiken är ett starkt utlopp för hans känslor kan märkas på den inlevelse som infinner sig då han delar dem med sin publik och det förklarar en del av träffsäkerheten. En konsekvens av att inte kunna skilja på känslor inom sig själv och i låtar gjorde att han blev deppig när han skrev deppigt och att glada känslor infann sig när skrivandet var likadant. En källa till positiva känslor borde vara de bröllop han spelar på. Anledningen till denna lite ovanliga hobby är att han fascineras av att folk lovar att älska varandra för alltid, något som idag är lite ovanligt och speciellt. Då han får möjlighet att närvara vid dessa tillfällen kan han studera dem. Han når även onekligen förälskade par. Under gårdagen kunde man se flertalet par som vid vissa låtar såg in i varandras ögon och samstämmigt såg ut som om han spelade deras låt, något som Jens själv blir glad över att höra.

Ingen har kunnat undgå de samplingar som finns i Lekmans musik. Han berättar att de är fynd från kassar med en-spännsskivor han köpt på loppmarknad. Han kunde tillbringa lördagar med att lyssna på intron som sedan fick hamna i hans låtar. P.g.a. dålig ljudkvalitet ska han i framtiden istället använda sig av ett band. Under vårens spelningar har hans band följt med, en samling av folk som han gillar. Han avslöjar lite finurligt att hela bandet kommer vara för stort att ta med så det kommer bantas och en kärna kommer att behållas.

Vid tidpunkten för denna intervju inträffade även Elliott Smiths tragiska bortgång något som syntes tydligt i media och en våg av stereotypiserande sköljde över musikvärlden. Killar med gitarr var vinterns ämne. José Gonzales orsakade köbildning i snöslasket och som publikuppvärmare på Nöjesfabriken fanns Värmlands singer/songwriter Thomas Denver Jonsson. Att man jämför singer/songwriters är inget konstigt men vi är även olika resonerade Lekman. Akustisk gitarr, elgitarr och samplingar ”men det är bara olika sätt att klä julgranen, men fortfarande samma julgran” och fortsätter med att han såg mycket gemensamt med Denver.

Denna sommar kommer Jens Lekman flitigt förekomma på festivaler och spelningar runt om i landet, bland annat besöker han Arvika. Kanske blir det en repris på den inofficiella Emmaboda-spelningen som han berättade om för oss. Då var utrustningen en liten batteriförstärkare och scenen en klippa. Efter utannonsering samlades cirka 200 personer för att lyssna. Kanske kommer ditt tillfälle på ett bröllop eller vid en dansbana men slarva inte bort chansen som vissa gjorde i vintras.

Då hade Jens Lekman inte riktigt hunnit att begrava Rocky Dennis och publiken på Nöjesfabriken hade inte riktigt hunnit att mogna. Det var ett halvår sedan och efter att denna intervju gjordes kom han faktiskt tillbaka till Karlstad. Med halmhatt, gitarr och nya låtar besökte han Värmlands museum och denna gång blev han, som sig bör, inropad för det extranummer som uteblev föregående spelning.

Tina Persson
David af Sandeberg