Tillbaka

Tomtens elaka små gossar

När Britta var i Portland passade hon på att prata lite med ett av alla de hundratals indieband som finns där. Som spelar för sina kompisar men drömmer om en halvmiljonpublik i Moskva.

Jag möter Bob Muscarella och Steve Saletta på ett nyöppnat kafé på en av Portlands alla avenyer.
– Oh you gonna take pictures too. That’s great!
De ser med barnslig förtjusning på min kamera.
– Too bad Andy’s not here.
Andy Parker är deras trummis och kärnan i bandet enligt Steve.
– He keeps us rooted, always with the beat on the one. But he had to work today.

Vi köper kaffe och slår oss ner på en bänk i solen och jag tar fram en påse Djungelvrål och en påse Turkisk peppar extra hot.
Bob tittar nyfiket.
– What’s that? Is that candy? Are we gonna eat this?
Ja, säger jag tvekande. Alla amerikaner jag hittills bjudit på mitt svenska godis har undrat vad det är för gift jag lurat i dom. Amerika har nästan ingen lakrits. Bara väldigt mesiga sorter. Därför måste jag testa hur mycket Bob och Steve tål.
Djungelvrål:
Bob: Mmmm. I quite like it (börjar hosta väldigt).
Steve: Really strange with that salty first and then sweet liqorice. Shocking!
Turkisk peppar:
Bob: I liked the other one better, this is too spicy.
Steve: No no this is good. A mouth sensation.

Så tvärtemot alla andra amerikaner så gillar killarna i Knecht Ruprecht lakrits. Är dom konstiga? Eller fjäskar dom bara? Eller håller dom minen väldigt, väldigt bra? I vilket fall som helst klarade dom av testet och det var ju bra att intervjun inte började med att dom sprang iväg fräsande och spottande.

Bob tar en klunk kaffe och börjar berätta om Knecht Ruprecht.
– It’s a story, a myth from Germany.
In the old days Santa Claus ran around during Christmas giving the good children fruit with his little helping elves. But the guy also had an evil elf called Knecht Ruprecht helping him to beat the bad kids with a stick. And we kind of liked that. Båda skrattar.
– We like German music too, don’t we Steve? Well I think Germany is on the forefront of a lot of experimental music. Americans think of Germany as industrial. I like a band called Skeptiker…early punkrock.
– Hmm, säger Steve, German music..well they’ve got a lot of good classical music. I like Brahms but generally I listen to Beatles, Hendrix, you know, 70’s revolutionary and psykadelic rock.
– The Doors, german rock and metal. That’s my music, tillägger Bob.

>>We call it mathmusic. It’s sort of geeky and calculated but also full of spirit and looseness. Like no matter what different styles we take, it’s the sense that’s important. The feeling.<<

Portland ligger mellan Seattle och San Fransisco som båda är stora musikstäder. Förr var det dit man flyttade om man ville komma nån vart med musiken. Numera är det inte så.
Bob berättar.
– Bands move to Portland when they don’t wanna go to Seattle or San Fransisco. It’s harder there cause if you’re gonna move there you have to be able to get your shit together. Either you have to be really good and fight for a place or be on an experienced lable with contacts. Portland is a better place to be doing your own thing. You get a lot of support here. And there’s many independent record labels. A lot of people go to gigs here or have bands themselves.
Steve: Portland has a inferiority complex and would like to be Seattle. Though this is a good place there is alot competition between the bands here. Cause we’re so many and there’s not enough venues. Like when there’s ”open mike” at a club, in one minute, 30 bands wants to play.

Steve kommer från Colorado (Rocky Mountains) och hävdar på största allvar att han flyttade till Portland för att det var så bra och fuktigt klimat för att odla svamp (inte champinjoner…) Han blev kvar här för musikens skull. Men han tänker inte bo kvar hela livet.
– I think I want to move from America when I get kids to raise. When I was travelling in South America it made me realise that life here is good but the only reason to that is cause USA step on other countries. I don’t want my children to be a part of that.
– Patriots, muttrar Bob. Thats USA in a nutshell. I think I’ll move to Sweden when I get old.


En efter en försvinner mina turkiska peppar ner i Steves mage och han verkar faktiskt helt ärligt tycka det är gott. Bob som hellre knaprar på djungelvrålen växte upp i Pennsylvania och kom till Portland för att fly den stora öknen. När jag frågar om han menar geografiskt eller mentalt ler han bara.
– Can I have another of those djongelvraal.

På ett universitet i Portland träffade de Andy och efter festspelningar på skolan bildade de Knecht Ruprecht.
– We came together pretty spontanious and then we realised this was something we wanted to stick with , berättar Bob medans han tuggar på sin tionde lakrits. We have the same attitude towards music. So it was really fun to find each other.
– We want to attract people in different ages and ways of life. Not being stuck in any pigeonhole [fack]. Like playing wide but focused and sometimes slow and hard, inflikar Steve.
– Yeah. We call it mathmusic. It’s sort of geeky and calculated but also full of spirit and looseness. Like no matter what different styles we take, it’s the sense that’s important. The feeling.

Bob och Steve börjar diskutera Knechts framtid, om hur de ska ta över världen och spela för 500 000 i Moskva utan några skadade. När de börjar prata om sina alter egon i bandet och deras universum (Astral Ruprecht, Spherich och Wûttzelgrabber) går det knappt att stoppa dom. Men genom att prassla högljutt med godispåsarna lyckas jag tillslut fånga deras uppmärksamhet och leda in dom på deras nyinspelade skiva. Steve förklarar.
– It’s a lously recorded album that we made in a couple of days in a friends place. One of the songs called ”Mother” but it’s not about my mum or Bob’s. It’s more like a vision, futuristic about the distance between people. But it’s also personal about going through shit. And my way of soothing is to play music.

”Pick up that old string banjo
sitting in that rusty corner schack now.
We are living in a world of mass destruction
Don’t you know”

Bob funderar.
– I think music can solve problems.. Cause when you pick up an instrument and start playing it’s like a new world is opening for you. If more people played music I think maybe the world could be a little more harmonic.

Britta Olsson
Denna text är även publicerad i Stardust #9, augusti 2002.