HemsidaVärldens fetaste band
Vad händer när tre fans lyckas få en intervju med sitt absoluta favoritband? I det här fallet ledde det till kaos, eufori, svar på några av dom där detaljerade frågorna som gnagt så länge i bakhuvudet, och inte minst en viktig insikt. Läs om när ett oerfaret men lyckligt Stardust-crew möter Kent en decemberdag 2000.Säg fanzine och de flesta tänker på små upplagor, taskigt tryck, enkel layout och bristfällig korrekturläsning. Om de överhuvudtaget vet vad det är. Så när du ringer upp en inflytelserik människa i musikbranschen och mumlar att du har ett fanzine och hemskt gärna skulle vilja intervjua ditt favoritband, så väger inte det särskilt tungt. Du piper att du faktiskt bryr dej om banden du skriver om och möts av ett gormande om vinstkalkyler och slagorden ”tid är pengar”. Du känner dej som David som kastats in i en boxningsring med Goliat och du förväntar dej att bli knockad, som så många gånger förut. Men. Plötsligt händer det. Goliat visar sej ha uppfostrats med empati och välvilja och säger ”Jamen det ska vi nog kunna ordna”. Himlens klockor ringer och det regnar manna. David har segrat. Vi fick en Kent-intervju.
”Vi” består av Caroline Bäuml – iförd tröja med texten ”Harri kräktes i Stonehenge”, Hanif Mohammadzadeh – som står för de seriösa frågorna, och jag – som i villervallan tror att jag tappat bort min kamera. Tre hängivna Kent-fans och ska sanningen fram var vi så nervösa att det inte blev någon vidare intervju. Det blev flamsigt och osammanhängande med inslag av struktur från Hanifs håll emellanåt. Men hey, give us a break. Det var en av dom allra första intervjuer vi gjorde och det med vårt absoluta favoritband. Faktum är att vår Kent-feber avtog efter intervjun och övergick i ett mer normalt musiklyssnande. Vi hade insett att de var vanliga människor. Men det visste vi inte när satte oss ner bredvid dom, förvånade över hur lika vanliga dödliga människor de var.
Vi blev lovade tio minuter med en i Kent men plötsligt står vi öga mot öga med alla fem medlemmarna. Bandet har precis avslutat en signering i en skivaffär i Uppsala, en av flera signeringar de gör i samband med släppet av deras B-sidessamling. Vi förflyttar oss till fikarummet i en intilliggande skoaffär där svettiga handslag utbyts. En smått overklig känsla infinner sig när Sami Sirviö håller upp dörren för mig. Själva är bandet inte lika gripna av eufori. De är trötta och hungriga. Markus Mustonen sitter i ett hörn och grymtar nåt ohörbart när vi och personal från skivaffären plus skoaffären lägger fram ytterligare en hög med skivor som ska signeras. Han suckar djupt, men fattar pennan och gör sitt jobb. Den lite buttra stämningen lättas snart upp av att killarna hela tiden skämtar litegrann med varandra. Sådär som man bara gör med de vänner man känner riktigt bra. Skivbolagskillen dyker upp med hamburgare som Kent kastar sig över och mellan tuggorna svarar de på våra frågor.
Ni pratade om Harris tre personligheter en gång, men sa att det inte går att beskriva i ord utan måste ses. Well, nu är vi här...
Joakim Berg: Men vi har faktiskt hittat epitet nu. Fast…jag är inte säker på om dom lämpar sig i skrift, haha.
Harri Mänty tittar på Carolines tröja och sedan på Jocke och undrar: Är det nån slags jävla mobbingskola det här?
Jocke: (skratt) Men det var ju hon som frågade!
Harri: Ja, det var dom jag frågade också.
Sami: Före bastun, i bastun och efter bastun.
Harri: Det var ganska bra faktiskt.
Vi drar slutsatsen att det förmodligen har något att göra med graden av nykterhet...
Går ni fortfarande på A-kassa när Jocke skriver låtar eller kan ni leva helt på musiken?
Sami: Vi kan väl leva på musiken..så länge man är på turné. Sen betalar man allting till staten i skatt och är urfattig.
Markus: Leva och leva...det är ett vitt begrepp. Man kan ju leva fast man är död ändå...
Men ni har råd med en massa hamburgare i alla fall?
Sami: Vi ska bli världens fetaste band, haha.
Harri: Killarna som missuppfattade det där med hiphoptermen.
För några år sen sa ni att ni aldrig skulle bli ett sånt band som åker limousine. Men i B-sidesskonvolutet finns det en bild där ni sitter och myser i en limousine...
Sami: Vi åkte faktiskt limousine en gång, från Stockholm till Gävle.
Martin Sköld: Men vi fick motorstopp på vägen.
Harri: Efter fem minuter.
Jocke: Bilden är tagen strax innan motorstoppet.
Sami: Så vi hamnade mitt ute i ingenstans och satt där och fikade.
>>Det tjatas ju så jävla mycket om det här att..."dom har blivit ett stort band och då har dom sålt sig". Men det är inte nödvändigtvis rätt. Jag menar, det är väl ganska fint om man skriver musik som väldigt väldigt många tycker om.<<
Finns det någon fråga som ni önskat att ni skulle få men som ni aldrig har fått?Markus: "Hur mår du?"
Sami: (skratt) "Egentligen, hur mår du?"
Det är ingen som bryr sig?
Markus: Nää...bara morsan.
Vad är det galnaste ett fan har gjort?
Martin: Det var nån som hade hittat en flygbiljett som var din. [nickar åt Harri]
Harri: Ja det var jävligt läskigt.
Martin: Harri hade slängt den direkt på Arlanda när vi klev av flyget från Finland-
Harri: -i soporna.
Martin: Och några månader senare var det nån som visade den lilla lappen...
Ville ha den signerad kanske..?
Harri: Nej det ville han inte. Han bara visade den och stirrade på mig. Sen gick han därifrån. Det var ungefär som att säga "Jag vet var du bor".
Markus: Det kunde ha varit en pistol.
Harri: Ja precis.
Blir man trött på sitt namn när man skriver det hundratals gånger?
Martin: Nej men efter ett tag så glömmer man bort vad det är man skriver. Man sitter och tänker på annat och så börjar man skriva fel. Det är jättekonstigt.
Apropå autografer, fick Jocke tag på Bonos autograf?
Jocke: Nej.. men jag har en från Bowie.
Martin: Jag har en autograf från Anders Järryd!
Sami: Jag har Pernilla Wahlgrens!
Varför bytte ni producent?
Jocke: Du menar på Chanssingeln? Det var för att vi...lärde känna honom.
Sami: Och han ville liksom spela in ett gitarrband.
Martin: Det började med att han ville vara med och spela med oss på 747 under sista giget på Kalasturnén. Och efter det så började vi snacka om att göra nånting ihop. Sen kom det ett läge där vi ville spela in ett par nya låtar. I början testade vi bara, och så funkade det. Vi hade bara jävligt kul.
>>Är det nån slags jävla mobbingskola det här?<<
Harri torkar sig om fingrarna och frågar skivbolagskillen om han bara köpte en hamburgare per person. Det gjorde han. I samma stund upptäcker jag att jag inte hittar min kamera.Sami: Din kamera? Är det den som hon håller i handen? [pekar på Caroline]
Men det är Carolines kamera.
Martin: Där ligger ett fodral. [pekar på golvet]
Men det är också Carolines.
Harri: Man vet aldrig vad som händer när man intervjuar Kent...
Markus: Nej precis. [reser sig upp] "Nä jag måste dra nu" (skratt).
Jocke: Får ni några svar egentligen?
Martin: Alla grejer bara..."Du, var är mitt block?" "Har du sett pennorna som låg här?"
Vilka är de tre viktigaste sakerna för att lyckas i musikbranschen?
Martin: Tålamod. Vilja.
Sami: Bra säljare...
Vad är bäst att bli sponsrad av, Jeff Nibb, Adidas eller Levis?
Sami: Levis, helt klart. För dom har all round-kläder. Jeff Nibb, då måste man vara bjuden på nån skön fest för att kunna ha dom.
Martin: Och du hittar inte din kamera? ...men..alltså...vad krävs det för att bli en bra journalist då? Eller fotograf.. Kamera kanske? (skratt) Kamera måste ju vara jävligt viktigt.
Markus: Och vilja måste ju finnas med där nånstans.
Martin: Vilja att hitta kameran... (skratt)
Håller ni med om att om man vill lyckas i musikbranschen så bygger det enbart på kontakter?
Jocke: Njaej, det tror jag inte.
Sami: Kan man inte fota med en sån här kaffeburk?
Hur ska man gå tillväga för att lyckas då? Skicka in en massa demos..?
Martin: Man måste åka dit och tvinga nån jävel att lyssna på en. För dom som är i musikbranschen idag är ungefär dom slöaste som finns när det gäller att lyssna på kassetter.
Jocke: Får man in såhär 4000 kladdiga kassetter i veckan så är det ju omöjligt att lyssna på alla.
Markus: 99,9 procent är ju skit. Det är det att folk har ingen självinsikt. Dom fattar inte när det är dåligt.
Jocke: Det som är viktigast tror jag är att man nånstans måste veta om man är klar eller inte. Jag menar, alla som sysslar med musik vill ge ut en skiva så fort som möjligt. Men poängen är att man får ju bara en chans. Så när man väl kommer dit så måste man veta att det här är så bra att man kommer stå för det om tio år också, och inte bara ger ut nånting som är dåligt för att man får tillfälle att göra det. Att ge ut en skiva är ju verkligen att ge sig ut i kommersialismen. För om du ska få göra fler skivor så måste du sälja skivor också, och det spelar ingen roll liksom hur mycket du älskar du din musik, ifall ingen annan gör det. Det tjatas ju så jävla mycket om det här att…"dom har blivit ett stort band och då har dom sålt sig". Men det är inte nödvändigtvis rätt. Jag menar, det är väl ganska fint om man skriver musik som väldigt väldigt många tycker om. För att…det går inte att sätta sig ner och spekulera ihop tio låtar som folk älskar. Även om du lyssnar på Chers platta, dom som skrev den här, Believe eller vad fan den heter, dom tyckte nog att det var världens coolaste låt när dom gjorde den...
Och precis där, efter en av Joakims karaktäristiska utläggningar – en utmärkt utgångspunkt för en normal intervju – tar vår intervjutid slut. En blond kalufs sticker fram bakom skivbolagskillen. Det visar sig vara en tjej som jobbar i skoaffären och är ett stort Kent-fan. Det är bara för bandet att leta rätt på en penna och skriva sina namn ytterligare en gång, den här gången på en arm. Hamburgarna har tagit slut, pommes fritsen ligger i magen och colan är uppdrucken. Vi har fått tjugo minuter mer och fyra bandmedlemmar fler än vi väntade oss. Vi är förmodligen nöjdare och mer euforiska än vi någonsin kommer att vara efter en aldrig så strukturerad intervju i framtiden.
Man skulle kanske kunna tro att det finns en anledning till att skivbolag inte vill ge fanzineskribenter intervjuer med sina favoritartister…men jag är ganska övertygad om att det här kaoset berodde mer på vår bristande erfarenhet än på vår avgudande inställning till bandet i fråga. När Kent och skivbolagskillen lämnat rummet stirrar vi alla fyra – vi och skoaffärstjejen – gapande på varandra. Ingen av oss kan riktigt ta in vad som precis har hänt. Jag hittar min kamera bakom en kaffebryggare och vi går därifrån, alla tre med samma känsla i maggropen: det spelar liksom ingen roll vilka intervjuer vi ställs för i framtiden, vi har redan intervjuat det största bandet vi kan tänka oss. Världens fetaste band.