Tillbaka

Marias årslistor 2001

	DE TIO BÄSTA SKIVORNA 2001 1. Hederos/Hellberg ”Together in the darkness” (Silence) Det här är inte bara årets bästa skiva utan förmodligen världens bästa skiva. Hur mycket jag än lyssnar på den tröttnar jag inte på den och därför måste den följaktligen vara världens bästa skiva. När du famlar i mörkret, när du förtvivlat letar efter en strimma ljus, öppna då dina öron och lyssna på den här skivan. Lyssna på den hesa viskningen ”darkness is here, thou shall not fear, we’re on this trip together”. Då förstår du att du inte är ensam. Att Mattias Hellberg och Martin Hederos också har varit här. Du hör det på så enkla och avskalade saker som Mattias Hellbergs spruckna röst och klagande munspel. Du hör det på Martin Hederos precisa pianotoner och orgeln som nästan gråter. Det råder inget tvivel om att de har varit här. Och du förstår att du inte längre är ensam när du försöker ta dej igenom mörkret.
	2. Ryan Adams ”Gold” (Lost Highway/Universal) Balansgången mellan skör country och bredbent rock avskräcker inte Ryan Adams. Tvärtom har han lyckats göra en underbart vacker skiva som innehåller lite av båda ingredienserna, utan att tippa över för mycket åt ena hållet. Möjligen har det förstnämnda en oöverträffad låt i den hjärtskärande vackra ”La Cienega just smiled”. Mmm...
	3. Black Rebel Motorcycle Club - S/T (Virgin) Folk säjer att garagerocken år 2001 är en blek och moderniserad (på ett dåligt sätt) version av garagerocken som den lät när det begav sej. Folks säjer att det inte finns nån anledning att lyssna på kopian (BRMC) när man kan lyssna på originalet (JAMC). Folk säjer så mycket dumt. Jag lyssnar inte på dom. Jag är fullt upptagen med att lyssna på min BRMC-skiva som snurrar på repeat i stereon.
	4. Mogwai ”Rock Action” (Pias Recordings) Kanske inte deras bästa skiva, kanske inte ens i närheten av "Come on die young", men den enda Mogwai-skiva jag äger. Och jag vårdar den ömt. Med nästan helt instrumental musik lyckas Mogwai säja mer till mej än många andra band som spottar ur sej mer eller mindre genomtänkta ord. Filmiskt, fantasieggande och fantastiskt bra.
	5. The Strokes ”Is this it?” (RCA/BMG) Det är ingen överdrift att säja att det har varit The Strokes år. Och visst faller även jag för deras retrorock med starka refränger och blaséattityd. Tack Strokes, för att ni förde in rock på dagordningen i världen igen.
	6. Vue ”Find your home” (Sub Pop) Om Strokes förde in rock på dagordningen igen, så var det Vue som såg till att vi behöll den uppe på punkt ett. Vitalt, energiskt och viktigare än något annat i livet just här, just nu. Och även om Strokes kanske gjorde en skiva som var snäppet bättre på det hela taget, så är Rex Shelvertons röst överlägsen Julian Casablancas alla dagar i veckan.
	7. The Knife (Rabid records) Göteborgsduon gör den konstigaste men även bästa elektroniska musik jag hört på mycket länge. Deras knäppa ljud ger mej galna accossiationer och jag älskar det. Ibland blir det lite för mycket för mej och jag måste stänga av stereon. Men efter ett par dagar får jag abstinens och fingrar på skivan igen. Dessutom galet snyggt omslag!
	8. Whiskeytown ”Pneumonia” (Lost Highway) Numera splittrade Whiskeytowns sista skiva har inte getts ut förrän nu. Kanske hade den aldrig blivit utgiven om det inte varit för sångaren, Ryan Adams, stora framgångar som soloartist. De som på Ryans "Gold" saknar de spröda countrytonerna från "Heartbreaker", jublar. Själv tycker jag "Pneumonia" känns som ett givet komplement till Ryans soloskivor och blir mycket nyfiken på att kolla upp även de tidigare Whiskeytownplattorna.
	9. Röyksopp ”Melody AM” (Virgin) Norge har fått ett eget Daft Punk. "So Easy", "Eple" och "Poor Leno" och nästan alla andra spår på skivan också för den delen, har fantastiska melodier. Röyksopps gungande rytmiska dansmusik tilltalar mej nog faktiskt mer än Daft Punk, när jag tänker efter.
	10. Spearmint (Hitback/MNW) Ok, det finns ingen lika självklar hit som "We're going out", men briljanta poplåtar som "Scottish pop", "Julie Christie!", "The flaming lips" och "Solace" är väl värda att lyssnas på ändå. En skiva om det svåraste och underbaraste i livet, undertiteln säjer allt: "Songs about falling in love, about being in love, about saying goodbye".
	Och så har jag inte hört följande fem album men jag reserverar mej för att dom nog egentligen har sin rättmätiga plats på listan: - David Sandström ”Om det inte händer något innan imorgon så kommer jag” - Motorpsycho ”Phanerothyme” - Stina Nordenstam ”This is” - Gorky’s Zygotic Mynchi ”Oh how I long to feel that summer in my heart” - Air ”10.000 Hz legend”
	Maria Nilsson